Resa i läsfåtöljen: "Ökendykarna"

Svensken Lindqvist kavlar upp ärmarna för att få lite bränna och upptäcker att människor runtomkring honom blir upprörda: i öknen är solen en fiende, solbada i Sahara är något man helt enkelt inte gör.

Bara ett par graders skillnad i den globala genomsnittstemperaturen skapar istider i norr och öken i Afrika, konstaterade Lindqvist 30 år innan Greta Thunberg startade en global miljörörelse. Till Sahara hade han längtat sedan han som pojke läste "Postflyg syd" av Antoine de Saint-Éxupery, baserad på den franske författarens halsbrytande erfarenheter som utsatt men människovänlig postflygare i öknen.

"Ökendykarna", till formen hundra korta betraktelser, kom 1990 och tillhör det lindqvistska författarskapets kärna. Nyskild, ensam och grundligt påläst kör han till oaserna i Marocko och Algeriet samtidigt som han närmar sig sin egen barndoms djupaste brunnar. Det personliga varvas med iakttagelser, möten och fransk litteraturhistoria.

Själva konsten ligger i formen, att lyckas med konsten att få ihop till synes helt olika material till en betvingande gestalt, skriver författaren och kritikern Stefan Jonsson i samtalsboken "Sanningskonst". Enligt Jonsson är det ett slags formel som gäller för hela Sven Lindqvists författarskap.

Som läsare av "Ökendykarna" känner man sanden piska och hör gräshopporna mosas mot vindrutan.

Timimoun i södra Algeriet är den enda oas där Sven Lindqvist kan tänka sig att bo. De smala slingrande gränderna är vacker ökenfunkis byggd för att stoppa solens strålar. Just där tillåter han sig att själv bli en smula romantisk.

Själva titeln syftar på de brunnsdykare som förr, med livet som insats, gav sig ner i Saharas djupa brunnshål för att säkra vattentillgången och tillvaron. Boken "Utrota varenda djävel", Lindqvist historiska uppgörelse med den västerländska rasismen, blev sedan en naturlig fortsättning på samma resa – och en av hans viktigaste böcker.