Ren teaterlycka när Jonas Karlsson spelar tramsig operett med dova toner

Men när regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Möller tar hand om den blir det något annat. Fortfarande tramsig och rolig och synnerligen trallvänlig men också en tidsspegel med dova toner, en gestaltad idé om hur vi söker det flyktiga och glättiga i en tid då verkligheten mest består av mörka krigiska moln. Scenbilden stryker under det allvaret. Bara ett antal gråa plastpallar som flyttas runt. I mitten en enorm flaggstång med en fiktiv nationsflagga hissad, en bild av den enögda nationalism som styr vår politik världen över idag.

Och så har man satt scengeniet Jonas Karlsson i den bärande rollen som den kärlekskranke hovmästaren Leopold. Han bär hela föreställningen med sin förmåga att kasta sig mellan allvar och komik, mellan högstämdhet och vardaglighet i diktionen och en oavbruten magnetisk närvaro. Sjunger bra gör han också. Det är faktiskt svårt att tänka sig den här föreställningen utan honom. Hans agerande är ren teaterlycka.

Hotell Vita hästen hade premiär 1930 i Berlin som en uppdaterad version av ett lustspel som hade gjort stor succé vid sekelskiftet. Det omgivande samhället var dystert, präglat av en ekonomisk kris. Nazisterna hade börjat växa sig starka, och textförfattaren Robert Gilbert låter en pessimistisk framtidsoro bryta fram i sångtexterna vid väl avvägda tillfällen, som om han förutsåg att nazisterna skulle få 37 procent av rösterna vid valet två år efter premiären.

Detta tas väl tillvara av Staffan Valdemar Holm, som sedan många år har gjort sig känd som en kompromisslös skildrare av det europeiska efterkrigsmörkret. Vid några tillfällen låter han starka kollektiva scener bryta de mer godmodiga förvecklingarna, som när hela ensemblen marscherar fram mot scenkanten, uttryckslösa med fiktiva gevär som avlossar skott efter skott. Då är vi här och nu. Under slutscenen byts nationsflaggan ut mot en vit fredsflagga, som en protest mer än som ett hopp.

Jonas Karlsson har jag redan nämnt, men det är också ett fint ensemblespel vi får se. Stina Ekblads säkra tonträff som hotellets ägare Josepha, Lennart Jähkels energifyllda trikåfabrikör och Magnus Roosmans listige advokat imponerar och de operasångare som finns på scenen lyckas väl med både agerande och sång (förstås). Alexandra Büchels fabrikörsdotter Ottilie är till exempel en komisk och musikalisk fullträff och Richard Hamrins porträtt av den fåfänge Sigismund har klara showkvaliteter.

Sjumannakapellet, i ständig rörelse på scenen, får inte heller glömmas. En upplevelse i sig.

Så allt som allt en mycket njutbar operettkväll, men också med ett oroande ärende in i vår egen tid, precis som god scenkonst ska vara. Hela spelperioden på Folkoperan är utsåld, för övrigt. Det förvånar mig inte alls.