Rebecka Åhlund: Rebecka Åhlund: Trots sexskildringarna är det inte lusten i sig som fängslar, utan sammanhanget

”Helt. Otrolig. Helt.”

Boken jag plockat åt mig från ett stort bord med många exemplar var Lisa Taddeos debut ”Three women”, eller ”Tre kvinnor” som den kommer att heta när den kommer på svenska alldeles strax. Taddeo har arbetat med den i åtta år, den har rivit ner applådåskor i kritikerleden och jag hade sett fram emot att läsa i flera månader.

Taddeo visste inte ens vad hon skulle skriva när hon började. Hon intervjuade massor av människor, hon plöjde ner år av arbete, flyttade till samma stad som några av sina studieobjekt. Nedkokat blev materialet till en djupt fängslande berättelse om tre kvinnor: Lina vars man slutat röra vid henne, Sloane som har sex med folk medan hennes man kollar på och Maggie som anförtrodde sig till sin magister – som blev kär i henne.

Det är en fantastisk bok, omöjlig att lägga ifrån sig när man väl börjat. Jag plöjde den under några dagar i augusti och läste till och med i bilen trots att det gör mig åksjuk. Vad handlar den om egentligen? Kvinnors lust, har det sagts, och det är väl på sätt och vis sant. Men trots sexskildringarna är det inte lusten i sig som fängslar, utan hur den existerar i ett sammanhang. Som i sin tur kanske säger något om vad det är att vara kvinna.

Allra mest kanske Taddeo tydliggör vanskligheten i vår tids besatthet vid att bryta tabun och prata om allt. Runt omkring mig berättar folk om sin mentala ohälsa, att de tvingats operera bort livmodern, övergrepp och hur många fucks de har kvar att ge. Själv står jag i begrepp att åka till bokmässan och berätta IGEN om min alkoholism. Men inget får större plats än en Instagram-kommentar, inget hinner bearbetas längre än en timme. Det är förstås bra att vi öppnar oss, men kanske går ändå något förlorat genom förenklingen, förpackningen, förväntningen om att allt ska ha ett lyckligt, positivt slut.

Bakom ”Tre kvinnor” ligger ett så gediget, långdraget, eftertänksamt arbete och en äkta process. Det är sådan journalistik, sådant historieberättande, som tar tid och kostar enorma summor. Det är där nyanserna ryms, de specifika undantagen från reglerna, det som tyvärr måste skalas bort eller kanske aldrig ens tas med från första början när något ska knös in i en söndagsbilaga. Bara tanken på att, som Taddeo, arbeta förutsättningslöst och till och med kassera stora delar av sin research, är en ofattbar lyx för de flesta journalister.

”Tre kvinnor” och hur den kommit till gör mig så glad, hoppfull och imponerad. Och lite sorgsen över att arbetsprocesser som Taddeos är så exceptionellt ovanliga.