Rebecka Åhlund: Rebecka Åhlund: Jag har skrikit i kudden att jag inte orkar se en enda död kvinna till
Att koka soppa på en spik må vara besvärligt, men de senaste årens true crime-serier – TV såväl som podcasts – lyckas ofta tota ihop minst tio avsnitt och gärna även en andra säsong av sina olösta mordfall. Efter podcasten ”Serial”, som kom 2015 och engagerade hela min bekantskapskrets ner på ”SÄG INGET JAG HAR BARA KOMMIT TILL AVSNITT FEM”-nivå, har så kallade cold cases fascinerat oss djupt.
”The Staircase” undrar huruvida en författares fru verkligen dödsstörtade nerför en trappa i sitt eget hus. ”The Jinx” utreder om en mördare kommit undan med mord för att han är förmögen. I ”The keepers” dammar några privatspanande damer av ett fall där en kvinna mördats – och där katolska präster kommit undan med systematiska sexuella övergrepp. Ungefär samma upplägg som i australiska podcasten ”The teachers pet”, där det istället är högstadielärare som tycks ha sett det som en löneförmån att ligga med unga, kvinnliga elever. Och i ”Dirty John” undersöks den komplicerade väven av psykologiskt gisslantagande av en kvinna – snarare regel än undantag i fall av kvinnomisshandel/ kvinnomord.
”Populärkulturen svämmar över av döda, mördade kvinnor.”
Det är lätt att bli Siewert Öholm här. Populärkulturen svämmar över av döda, mördade kvinnor. Vi ser dem i modereportage, konsten, musiken, litteraturen och kanske framförallt i film och tv-serier. Kvinnolik är ju så vackra. Jag har flera gånger under mitt vuxna liv skrikit i kudden att jag inte orkar se en enda död kvinna till. Det ligger för nära verkligheten: En verklighet där våldtäkt är ett vapen, där kvinnor mördas av sina partners, där rättvisan som ska vara blind alltför ofta är en del av patriarkala maktstrukturer som gör kvinnliga offer till medbrottslingar.
Det är komplicerat att journalistik av denna sort är så underhållande. Allt har blivit berättelser. Vi tecknar egna narrativ av vår vardag – självklart kan polisutredningar och tjockskalliga rättsapparater bli spännande i rätt berättares klippning. Det är lite äckligt. Men samtidigt kan jag inte låta bli att kika efter mönstren, de som framträder allt tydligare efter varje hetslyssning eller ”bingewatch”. De som handlar om klass, etnicitet, fördomar. De som handlar om gaslighting, psykisk terror, förtäckta hot och förvridna men vedertagna bilder av vad kärlek egentligen är. Vi kan lära oss något av att hetskolla ”Making a murderer”, men för att göra det måste vi tänka samtidigt.
