Rachel Mohlins romandebut ”Dungen” är hemsk och fascinerande läsning
Dungen
Författare: Rachel Mohlin
Förlag: Polaris
En ensam och olycklig 45-årig kvinna. Så kan Adina i Rachel Mohlins debutroman ”Dungen” beskrivas. Ingen familj, många tillfälliga älskare. Olycklig, på ett både utåtriktat destruktivt och självdestruktivt sätt. När jag läser henne känns hon väldigt bekant på något vis, som om jag ofta har sett eller i alla fall anat henne i vår tid. Och det är enligt mig en viktig ingrediens i bra litteratur, berättelser om enskilda människoöden men samtidigt om människotyper som läsaren både kan känna igen och känna för. Rachel Mohlin lyckas väldigt bra med det.
Adina kommer från en liten småländsk ort som under hennes uppväxt var starkt präglad av den lokala frikyrkoförsamlingen. Den typen av församling där ledarna alltid är snara med att säga Guds ord, som de av någon anledning alltid har fått för sig är fördömande, men som i handling aldrig förmår leva upp till kristendomens mest grundläggande kärleksbudskap. Helt enkelt en mycket osympatisk plats på jorden som enbart föder olycka och förstör människor, en plats där ondska låtsas vara godhet och där maktutövning är viktigare än kärlek.
”Romanen är en riktig bladvändare. Inte på ett spännande kriminalarvis utan mer som en väldigt bra berättad historia man vill veta slutet på.”
En som förstörs av församlingen är Adina. Och genom romanen får läsare växelvis följa hur dåtiden, full av fysiska och psykiska övergrepp, och nutiden som är full av ensamhet till slut möts då barndomsvännen Malin besöker den vuxna Adina. Deras gemensamma historia är hemsk och fascinerande läsning. Romanen är en riktig bladvändare. Inte på ett spännande kriminalarvis utan mer som en väldigt bra berättad historia man vill veta slutet på. Det är sällan debuterande romanförfattare når den nivå Rachel Mohlin gör i ”Dungen”.
