Prisas för sina bilder av hemarbetande svenskar under pandemin: ”Var något på spåren”

– Det är en superfin ära att få ta emot det här priset. Lars Tunbjörks bilder var en stor ögonöppnare för mig som fotograf. Hans bok ”Landet utom sig” var första gången som jag själv insåg hur mycket man kan känna igen sig i någon annans bilder. Han visade sådant som jag själv upplevt med tältsemestrar, husvagnsliv och Skara sommarland, säger Daniel Nilsson.

Hans fotobok ”Hemmakontor” som kom ut i höstas har blivit väldigt uppmärksammad och bilderna från många svenskars arbetsvardag under pandemin – i lekrum, garderober, tvättstugor, källarförråd med mera – har publicerats av medier runtom i Sverige och utomlands, däribland Washington Post.

Allt började när han hade ett ärende till källarförrådet i huset där han bor. Det var alldeles i början av coronapandemin våren 2020.

– Plötsligt hörde jag knatter från ett tangentbord i grannens förråd. Jag öppnade dörren och såg hur grannen satt och jobbade där mitt bland alla förrådsgrejer. Då frågade jag om jag fick hämta kameran och ta en bild. Det fick jag.

Resultatet blev en rolig bild som han visade för kollegorna och sedan började tipsen strömma in om andra människor som hemmajobbade i knasiga situationer bland barnens leksaker eller med ett pingisbord som skrivbord och så vidare.

Det blev fler och fler bilder allteftersom tipsen kom in.

– När jag hade en handfull bilder som jag lade fram på kontoret märkte jag att folk skrattade och nickade igenkännande åt det som de såg. Då kände jag att jag kan vara något på spåren. Det här var en tid som jag ville spegla.

När han hade samlat på sig en hel kollektion av hemmakontorsbilder försökte han få dem publicerade, men det gick trögt i början. Några magasin och dagstidningar tackade nej. Snart skulle pandemin vara över och bortglömd, hette det bland annat.

Men pandemin bara fortsatte och när en ny coronavåg kom efter sommaren 2020 hörde Svenska Dagbladet av sig och ville publicera några av hans bilder på nätet i samband med ett reportage om hemarbete. Sedan lossnade det och många tidningar blev intresserade.

Förra våren hade materialet växt så pass att Daniel Nilsson bestämde sig för att göra en fotobok. Den kom ut i höstas och blev en framgång.

– Jag är glad att jag kunde dokumentera en period på 1,5 år som aldrig kommer tillbaka. Jag trodde inte att det skulle bli så uppskattat som blev fallet. det var en tråkig, dyster tid och det fanns ett behov av att fylla tillvaron med annat än deppiga saker. Det finns mycket igenkänning i bilderna och en liten humoristisk twist som är typisk för mitt sätt att fota.

Hemarbetsbilderna är också tankeväckande, menar han.

– De definierar inte bara den här tiden, utan de leder också till funderingar kring vad hemarbetet kan vara startskottet för. Kan det förändra mångas arbetssituation? Eller hur vi reser och bygger hus?

Daniel Nilsson är frilansfotograf på halvtid. Resten av tiden är han bildredaktör för fotbollsmagasinet Offside som kommer ut med sex nummer per år. Just nu är han dock föräldraledig och ska återvända till arbetet senare i år.

En stor del av sitt yrkesliv har han ägnat åt sportfoto. Efter fotoutbildningen i Gamleby 1998–1999 och Nordens fotoskola i Biskops-Arnö 2000–2002 blev det några år som vikarie i dags- och kvällspressen i Stockholm, varefter han blev anställd hos Bildbyrån i Hässleholm. Där arbetade han i sju år som sportfotograf och reste världen runt.

– Det var en dröm att få bevaka stora sportevenemang runtom i världen.

För några år sedan sa han dock upp sig från det fasta jobbet och blev frilans.

– Då hade jag två små barn och det var omöjligt att kombinera med 150 resdagar om året. Jag hade egentligen ingen idé om vad jag skulle göra när jag hade sagt upp mig, men jag hade kvar ett stort kontaktnät i tidningsvärlden. Snart började beställningsjobben från redaktörer rulla in.

Han kunde hålla sig flytande. Och så småningom blev det alltså även jobb för Offside.

– Deras arbetssätt passar mig. Det handlar om ett berättande som får ta tid och där jag får jobba på mitt eget sätt.

Som bildredaktör sätter du prägel på Offsides fotojournalistik. Hur ska en bild vara för att platsa där, anser du?

– Den ska sticka ut från mängden och inte vara som en ordinär dagspressbild. Den ska ha ett eget språk, men det är förstås svårt att sätta ord på vad det är. Men det är en bild som ska hålla under de två månader som varje nummer ligger framme i tidningsstället. Den ska också hålla för dem som sparar magasinet i bokhyllan och tar fram det igen långt senare.

Han berättar att han är intresserad av människors vardagsliv och beteende, även i sportsammanhang, och han har också andra projektidéer som håller på att form.

– Jag vill skildra människors liv. Det finns idéer, men just nu är de lite fragmentariska. Vi får se vad det blir.