Poesi från Dalstorp om den stora Stadens vrångbilder

Men det finns en reell motsättning som är betydligt mer intressant att utforska och som grundar sig i den mytologisering av landsbygden som Staden ägnar sig åt. Jag skriver Staden med stort S, precis som Marie Hållander, författare född i Dalstorp, gör i diktsamlingen ”Stubbrötter”, en samling dikter som är en svidande, underhållande och poetiskt djupverkande uppgörelse med Stadens syn på Landet.

Marie Hållander skriver med tydlig ironi om hur Stadens tv-program och tidningsartiklar lämnar Gärdet (i Stockholm där SVT och SR håller hus) för att förundras av ”det riktiga livet” på Landet.

Sedan blir det tyst. ”Tills nästa år”.

Marie Hållander kontrasterar stadsbornas falskt idylliserande bild av landsbygden med inkännande skildringar från det bofasta perspektivet. De dikterna är ofta både vackra och jordnära; dimma, dagg och regnkläder från Gekås.

Under sommaren, när stadsborna kommer åkande med sina romantiska föreställningar om ett perfekt instagram-liv, blir kontrasten som tydligast:

Det är sommar och landskapet är vårt

men också

Stadens dröm,

och vi,

vi föreställer oss hur det kommer att vara till vintern.

Kommer snön att falla på granen och tynga ner dess grenar?

Kommer vi att kunna åka spark fram till brevlådan?

Kommer vi att uthärda mörkret, våga gå bakom lagårn?

Kommer vi att vara kvar på denna plats?

Titelavdelningen i samlingen skildrar vad som händer med dem som gör den numera mycket vanliga flytten från land till stad. Rädslan, ja, hatet, som finns där (”Stadshatet har vi ärvt”), bland andrahandskontrakt och lånade lägenheter, men också om hur språket går förlorat i oro över att en dialekt ska få dem att uppfattas som ”antingen roliga eller korkade”. Då tvingas en förvandling fram; ”kiligt” blir ”tråkigt”, ”ho” blir ”hon”, ”trötter” blir ”trött” och alla genitivs a:n blir s.

Marie Hållander debuterade med en roman, ”Tjänster i hemmet” (2013, Kabusa), om hur illa ett nedmonterat folkhem tar hand om sina äldre. Det finns ett samhällskritiskt perspektiv även i ”Stubbrötter”, men nu är det landsbygdens funktioner som nedmonteras och tvingar fram en koncentration av befolkningen till de stora städerna.

Men det som slår mig starkast är den existentiella dimensionen, den som uppenbarar sig när motsättningen mellan stad och land tar plats i den egna identiteten och man behöver söka efter ”ett språk att leva i”. Det är svårt att hitta ett sådant språk men dikten kan vara räddningen. Ja, dikten kan bli ett motstånd, skriver Marie Hållander. Läst så blir ”Stubbrötter” en vredgad protestsång om att vägra låta sig definieras av andra människors projektioner. Läst så är ”Stubbrötter” en särdeles viktig bok.