Per Hägred: ”Ingen direkt skräll att man kokar tv-serie på soppan”
Jägarna
Säsong 1
Premiär 14 november på Cmore/TV4
Rolf Lassgård är tillbaka i rollen som polis efter bland annat succén som grinig gubbe i dubbelt Oscarsnominerade ”En man som heter Ove”. Nu är han dessutom tillbaka som Erik Bäckström, den tjurskallige polisen som vi lärde känna för över tjugo år sedan i braksuccén ”Jägarna”.
Rollen som polis är något av hans signum efter att ha gestaltat Martin Becks kollega Gunvald Larsson (Sjöwall/Wahlöö) och Kurt Wallander (Henning Mankell). Senast gjorde han även GW:s Lars Martin Johansson. Han kan sorten, om man säger så. Och de olika poliserna är faktiskt varandra en smula lika. Ibland intill förväxling.
”Jägarna” och en uppföljare är alltså stora kommersiella succéer och därför är det ingen direkt skräll att man kokar tv-serie på soppan. Även om den blir lite tunn med tanke på att man varken fått med Lennart Jähkel eller Peter Stormare på tåget. Det är heller inte längre Kjell Sundvall som regisserar (utan Jens Jonsson som gjorde ”Snabba cash 3”).
Sex avsnitt i en serie som får Cmore/TV4 att oroligt slå sig för bröstet. Men om man ska jämföra med SVT:s påkostade ”Vår tid är nu” känns det här lite väl mycket lågbudget. Inte minst actionscenerna osar filmskola.
”Man behöver inte vara någon GW för att räkna ut vad som ska hända härnäst. Så där ruskigt spännande blir det aldrig.”
Och ska vi ta det där med titeln? Visst, vi bjuds på björnjakt. Men långfilmerna handlade per se om tjuvjakt på älg, nu handlar det om något helt annat. I serien är det planerna på att bryta malm för att utvinna guld som står i centrum. Så här, medan många i denna avfolkningsbygd (inspelningarna har skett i trakterna kring Älvsbyn igen) sätter sitt hopp till gruvbolaget är miljöaktivister och andra emot planerna på det som de ser som rovdrift. Bäckström har flytt hem efter att han sagt upp sig på grund av korruption inom polisen. Nu möter han samma slags beteende på hemorten. Det är det den här historien handlar om.
Det är en konventionellt berättad kriminalhistoria utan de där stora överraskningarna som gör till exempel brittiska ”Bodyguard” till höstens klo. Man behöver inte vara någon GW för att räkna ut vad som ska hända härnäst. Så där ruskigt spännande blir det aldrig.
Jag kan dessutom störa mig på den schablonbild av norrlänningen som målas upp. En tystlåten person som är van att bita i hop och som hyser ett stort Stockholmsförakt. Poliser är allmänt korkade, byborna skvallerbyttor och det bor en alkoholist i varje sann norrlänning.
Gissningsvis kommer fans av ”Jägarna” inte att bli besvikna, och en och annan blir säkert tagen av det vackra naturfotografiet. Men på det hela taget är det här en bagatell. Filmens motsvarighet till ölets Norrlands guld.
