Kultur

Patrick Modiano – inte så smal som man tror

essä Artikeln publicerades
Patrick Modiano besökte Rinkebyskolan i Sverige när han fick Nobelpriset i litteratur 2014.
Foto: Bertil Ericson / TT
Patrick Modiano besökte Rinkebyskolan i Sverige när han fick Nobelpriset i litteratur 2014.

Den franske nobelpristagaren Patrick Modianos djupt personliga tilltal till sina läsare och hans lätt distingerade stil skulle kunna göra honom till en smal författare som bara läses av en liten, exklusiv skara. Men tvärtom har han med tiden blivit en mäkta populär författare med en bred läsekrets av trogna läsare. Den franske kulturskribenten och författaren Louis-Henri De la Rochefoucauld går på djupet med hans författarskap.

Modiano är aktuell med en ny bok i Frankrike med titeln ”Encre Sympathique”; ännu inte tillgänglig på svenska.

Det är kanske inte många som minns det, men Patrick Modiano inledde sin litterära bana som ilsken, grävande författare. I debutromanen ”Place de l’Étoile” från april 1968 befinner vi oss i ett grannskap till ”Portnoys besvär” av Philip Roth, vilken kom ut bara några månader senare i USA. I båda fallen handlar det om ett lätt förvirrat berättar-jag som i monologform redovisar sin totala fixering vid sin egen judiskhet. Verken skiljer sig dock åt såtillvida att Roth avväpnar sig med burlesk humor medan Modiano obekymrat mal på i en Céline-inspirerad stil som rentav överträffar föregångaren när det kommer till provokativa inslag. Boken har i hög grad omarbetats sedan dess och vissa övertoner redigerats bort, men får man för sig att läsa originalutgåvan så är det inte utan att textens fränhet bränner till på sina ställen.

Vid tiden för utgivningen rådde en tryckt stämning i korridorerna på förlaget Gallimard. Sexdagarskriget rasade som mest och det planerade boksläppet av ”Place de l’Étoile” fick skjutas fram ett år för att undgå polemiska mothugg i press och offentligt samtal. När boken så till slut kom ut var den försedd med ett smått förvånande förord av Jean Cau: ”Men om du läser mig ända till slutet, o läsare, varnar jag dig att denna bok kommer att hoppa rakt upp i ansiktet på dig, likt en katt som blivit galen av smärta, och kommer att klösa dig tills blodet rinner”. (översättning: Lena och Cai Melin)

Boken rosades i dagstidningen Figaro och välkända författarkolleger som Antoine Blondin och Paul Morand stämde in i hyllningskören. För ”Place de l’Étoile” kom Modiano att få Roger Nimier-priset, som stadgeenligt går till unga författare. Den då blott 22-årige Patrick Modiano rör sig här med ett stilistiskt uttryck som på sina ställen för tankarna till hur ett domstolsprotokoll brukar kunna se ut och på en och samma gång är stilen gäckande och frän. Modiano gillar att utsätta sina läsare för farsartade spratt och samma skämtlynne sägs han besitta i det verkliga livet. Det kan vännen Jean-Marc Roberts bekräfta i boken ”Deux vies valent mieux qu’une” och i den minns Roberts gärna några av Modianos alla busringningar.

Men hur gick det till när den arge, unge dandyn blev den tillbakadragne författare vi känner som tar sina läsare vid handen på sitt så alldeles säregna vis? Hur blev Modiano till ett franskt nationalmonument som älskas av nästan alla, inklusive PK-vänstern? En sak är då säker, och att vidgå det förminskar på intet sätt hans storhet, snarare tvärtom. För Patrick Modiano är då rakt inte någon lätt förvirrad melankoliker som irrar runt i minnenas labyrint om nu någon trott det. Nej, excentrikern Modiano använder i sitt skrivande en genialisk strategi som hela hans litterära bygge vilar på och som tidigt i hans litterära produktion blev grundbulten i hela författarskapet. (Vi ska inte glömma att han snott titeln ”Dans le café de la jeunesse perdue” (i svensk översättning: ”På den förlorade ungdomens café”)från en bok av Guy Debord, som han har mer gemensamt med än man först anar. )

Under arbetsprocessen med de tre följande titlarna söker Modiano sin röst och så, 1975 med romanen ”Villa Triste”, sin fjärde roman, så sätter han den! – den där oefterhärmliga stilen som trots sin absoluta egenart för tankarna till Fitzgerald. 1978, alltså tre år senare, tilldelas han med ”Rue des boutiques obscures” (”De dunkla butikernas gata”) Goncourt-priset. Boken säljer i 270 000 exemplar, vilket inte är något att yvas över i Goncourt-sammanhang ( jämförelsevis såldes Goncourt-prisvinnaren 2019, ”Leurs enfants après eux av Nicholas Mathieu” i 420 000 ex.). Men spelar roll. Bara 33 år gammal har han redan uppnått en mytisk strålglans. Den består till lika delar i klarhet och seprabrun dimma, bohemisk elegans och melankoliska strövtåg i ett Paris som inte längre finns. Med undantag för de autentiska uppgifter som mästerverken ”Dora Bruder” och Modianos självbiografiska verk ”Un Pedigree” (”En stamtavla”) bygger på så har han vid det här laget hittat sin trollformel som han abrakadabrar när han nu producerar romaner på löpande band: ”Une Jeunesse”, (”Ungdomsår”), ”De si braves garçons”, ”Quartier perdu” (”Minnets kvarter”), ”Voyage de noces” (”Bröllopsresa”), ”Du plus loin de l’oubli” (”Ur den djupaste glömska”), ”l’Horizon”, (”Horisonten”) och ”L’Herbe des nuits” (”Nätternas gräs”) är alla böcker som redan som nyutgivna blev till älskade klassiker.

Koden går liksom inte att knäcka: hur kan ett så sofistikerat, introvert och bakåtsträvande verk ens bryta igenom i en tid som gillar det tillrättalagda, samhällstillvända, trendiga? Nej, vi har inte knäckt den och måste vända oss till sådana som kanske kan hjälpa oss på traven…

Först ut är Denis Cosnard, den enda författare som skrivit någon biografi över vår tillbakadragna mästare (”Dans la peau de Patrick Modiano” (2011): ”Vissa av hans romaner kan man läsa nästan som en thriller! Hjältarna i böckerna bedriver ofta privatspaningar och gör efterforskningar om sitt eget förflutna eller sina närståendes. Brott begås och mysterier finns att klara upp. Modianos stil, som bok efter bok blivit alltmer avskalad, lägger aldrig något filter till läsförståelsen. Men bakom de här detektivromanliknande utredningarna har Modianos spaningar en alldeles säregen sälta såtillvida att utredningarna liksom aldrig riktigt klaras upp. De upplöses i ett slags limbo som lämnar läsaren stor frihet. ”

Ungefär samma analys gör Jérôme Garcin, journalist på nyhetsmagasinet L’Obs och verksam vid radiokanalen France Inter. Han är Modianos sakkunnige i frågor som rör historiska data: ”Jag tror att hans massiva framgång kan förklaras just med att han är så otrendig. Inte nog med att han aldrig följer manualen för hur man skriver en best-seller, han intresserar sig dessutom bara för allt det som inte längre finns. Jag tror att hans läsare tycker om att han skriver om just detta som inte längre finns i vårt tidevarv och precis som vi alla, lite till mans, så försöker han navigera så gott det går i en malström av minnen. Det är otvetydigt så att Modiano har blivit en storhet, men till skillnad mot Michel Houellebecq, så har han inget som helst behov av att skapa skandaler för att upprätthålla den där mytiska strålglansen du nämner. Tvärtom, ju mer Modiano håller sig borta från rampljuset desto mer närvarande blir han. Han existerar bara genom sina böcker och i den meningen ger han ut ännu mycket mer av sig själv till sina läsare.”

Stanislas Rigot driver en bokhandel i Paris sextonde arrondissement och är starkt inriktad mot Modianos utgivning. Vi har hört det förut: ”Jag tror att en väldigt speciell dragningskraft har kommit att utvecklas i Modianos sätt att skriva. Jag har svårt att definiera den men som läsare förs man bortom de slags efterforskningar han gör, och alla hans finurliga spegeleffekter gör läsningen djupt personlig och berör oss på ett alldeles speciellt sätt. De tre av hans böcker som jag säljer mest av är ”Un pedigree”, ”Dans le café de la jeunesse perdue” och ”Dora Bruder” som läses i franska skolor”.

Tiden är nu mogen att räta ut en rad missuppfattningar : det är faktiskt inte först under senare år som litteraturforskningen börjat svärma för Modiano. Och vidare är det inte så att Modianos cred i akademiska kretsar så ensidigt skulle bygga på verket ”Dora Bruder”, från 1997.

François de Saint-Cheron handleder docenter i litteraturvetenskap vid Sorbonne. Han kan berätta att Alain Meyer, lärare vid Université Paris Nanterre, redan på åttiotalet talade sig varm för Modiano och att första avhandlingen om honom kom ut 1992. För ögonblicket skrivs ett tiotal avhandlingar om honom. Romanen Villa Triste finns som kursbok för blivande lektorer i moderna språk. Så visst, akademikerna är förtjusta i Modiano.

En annan inarbetad felsyn är att Patrick Modiano skulle vara ett franskfranskt fenomen som först fungerat utanför Frankrikes gränser efter att han fick Nobelpriset, 2014.

Anne-Solange Noble är ansvarig för internationella rättigheter på Gallimard och avfärdar det spåret med ett fniss: ”Redan innan Modiano fick Nobelpriset var han översatt till 36 språk, varav tre språk bara i Indien, nämligen hindi, bengali och malayalam! Efter Nobelpriset tillkom visserligen bara två språk, men å andra sidan två stora, kurdiska och aseri. Det skulle vara kul att få veta vilka som läser honom därborta i Baku”. Innan vi lägger på framhåller Noble att det viktiga i kråksången är att Nobelpriset har haft en avgörande inverkan på försäljningen (som så mycket som tiodubblats i vissa fall).

Ska man nu ta ett helhetsgrepp på Modiano och hans författarskap så får man nog också säga något om hur han säljer. Vi tar hjälp av Jean-Charles Grunstein, marknadschef på Gallimards litterära avdelning. ”Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier” är med 370 000 sålda ex utan tvekan storsäljaren. I övrigt så tuffar det på ganska jämt med en försäljning på mellan 50-100 000 ex i storformat för de övriga titlarna och så har det varit alltsedan 1978 då han fick Goncourt-priset.

Patrick Modiano är i dag 74 år och kraften i hans författarskap är oförminskad. Han har lyckats skapa ett sinnrikt maskineri som bygger på att tidens tand inte lyckas komma åt hans verk, utan det står sig – starkare än någonsin. Det fungerar ungefär som med Woody Allen. I kulturvärlden är en ny bok av Modiano lika svår att komma runt som en film av Allen när det begav sig. Ibland är den helt ljuvligt bra, ibland lite sämre men missa den vill man för allt i världen inte.

Det enda som möjligen känns lite svajigt är frågan om vem som ska kunna axla arvet efter Modiano. Visst, kusiner som Didier Blonde, Thierry Dancourt, Jean-Jaques Schuhl skulle kunna vara kandidater i någon mening. Men det är ändå svårt att på rak arm peka ut någon självklar arvtagare. Lite unikt med Patrick Modiano är att han är så älskad av så många (vilket inte på samma sätt är fallet med en annan nu levande fransk Nobelpristagare, Le Clézio) och att han aldrig tycks kunna bli omodern. Han har helt enkelt alla rätt och nej, faktiskt ingenting tyder på att hans djupt originella litterära gärning kommer att gå förlorad för en eftervärld.

Louis-Henri De la Rochefoucauld

Kulturskribent och författare

Publicerad i LIRE nr 479, av 27 september 2019

I översättning/redigering av Marie Jörgensen Pesch

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.