Hennes cv är relevant, just eftersom det säger någonting om både Parkmans gärning, och omgivningens förhållningssätt till henne. Trots musikens traditionella rötter så märks ett uttryck som går bortom de klassiska ramarna för hur projekt vanligen växer fram. Sara Parkman har snarast en förmåga att skapa egna världar där hon utforskar sig själv och samtiden, ur ett intellektuellt och kreativt perspektiv. Samtidigt, mitt i det existentiella görs plats för lyssnarna, via melodier och stämningar som rycker tag i grunden.

Samma sak gäller för den nya skivan ”Vesper”. Soundet, och tematiken är ofta så stort och brett att det är svårt att beskriva i ord, men spår som Jag ropar, Öppna spjäll, Vreden, Ing-Maries vals, Kyrie / Sjung syster sjung, Segel och Antropocen sammanfattar helheten bra. Här hörs Parkmans utgångspunkt i den kristna tron och kyrkan, andligheten, men också tvärpolitiska ämnen som klimat och kapitalism. Inspirationen kommer dels av texter signerade tidigare ärkebiskopen KG Hammar och Johannes Anyuru, i kombination med de egna upplevelserna av kulturellt och religiöst arv.

Teorin känns central i sammanhanget, men materialets dragningskraft står på många sätt också för sig självt. Det finns något närmast hypnotiskt i låtarna. Det ligger inbäddat i de mäktiga körerna, som för övrigt spelats in i en gruva i Bergslagen, i den genretypiska melankolin, i berättandet, den psalmlika värdigheten och skörheten.

Som starkast växer sig lyssningen under albumets första hälft, men i mångt och mycket fungerar produktionen utmärkt i sin helhet. Titlarna går in och ut i varandra och känns snarare som olika kapitel i en drabbande saga.

Allt som allt, en mycket modigt, ambitiös, transparent och relevant prestation.