Överlastat men hoppingivande av Salman Rushdie
Segerstaden
Författare: Salman Rushdie
Översättare: Amanda Svensson
Förlag: Albert Bonniers
Pennans makt över svärdet, så kan man väl summera Salman Rushdies snart femtio år långa litterära gärning. I decennier har han ju ståndaktigt värnat den fria fantasins och berättandets kraft med ett högt pris på sitt huvud. Khomeinis fatwa mot honom utfärdades 1989, och i fjol knivattackerades han i New York under en uppläsning, vilket resulterade i ett förlorat öga. Han vet alltså vad han talar om när han yttrar sig om hoten mot konstens frihet. Och det är delvis mot denna bakgrund man får läsa hans senaste och trettonde roman ”Segerstaden”, som i likhet med den förra, ”Quichotte”, översatts av Amanda Svensson.
”Sin vana trogen håller sig Rushdie även här i gränslandet mellan historieskrivningen, mytologin och samtidskommentaren; mellan urgamla berättartraditioner, magisk realism, postmodernistiska stilgrepp och intertextuella referenser.”
I den nu aktuella episka legendromanen rör det sig om det gamla hinduiska kungariket Vijayanagar i Sydindien – här kallat Bisnaga, Segerstaden – som existerade under en handfull århundraden fram till mitten av 1600-talet. Rushdie väver samman stadens historia, dess uppgång och fall, med skildringen av den unga flickan Pampa Kampana som av en gudinna får i uppdrag att skapa själva Segerstaden, en idealvärld där inte minst likaberättigandet mellan kvinnor och män skall uppfyllas. Efter hand flyter Bisnagas skapelseberättelse samman med Pampas eget flera sekel långa liv, som efter en faslig mängd fabulösa händelser och tragedier, förälskelser och giftermål, krig, sorger och misslyckanden, riskerar att vittra samman med det utopiska drömriket.
Sin vana trogen håller sig Rushdie även här i gränslandet mellan historieskrivningen, mytologin och samtidskommentaren; mellan urgamla berättartraditioner, magisk realism, postmodernistiska stilgrepp och intertextuella referenser. Redan på första sidan kan man för övrigt undra om Rushdie medvetet leker Walt Whitman, den amerikanske nationalpoeten som i en svällande tirad i mästerverket ”Leaves of Grass” saluterar all världens folk och invånare i mänsklighetens stora öppna gemenskap. I samma syfte vill Rushdie, blott ”en enkel sagoberättare”, bjuda alla slags läsare välkomna till fiktionens rika värld: från ”de gamla och de unga, de bildade och de inte fullt så bildade, de som söker visdom och de som dras till dårskap, nordbor och sydlänningar”, via ”de toleranta och de trångsynta” till alla ”goda människor och banditer, charlataner och främlingar, ödmjuka vise män och egoistiska dårar.” Uppräkningen i katalogstil beskriver här inte bara romanens tänkbara läsare, utan i lika hög grad dess egen myllrande personförteckning.
Även om smältdegeln av labyrintiska intriger, prunkande meningar och gäckande konstgrepp, som så ofta utgör själva essensen i Rushdies romaner, på det hela taget är rejält överlastad, har den allegoriskt präglade ”Segerstaden” likväl kvaliteter. Och inte minst vad gäller den fasta tron på språkets och litteraturens inneboende kraft och på dess aldrig sviktande förmåga att demaskera maktens bestående högmod.
