Överkörd två gånger ger en drabbande livsresa

Så här. Det är 1988 och den självupptagne 28-åringen Saul Adler forskar om diktaturer och har ett arbete om tyranners psykologi – med exemplet hur Stalins flirt-taktik var att under middagar kasta bröd på de kvinnor han var intresserad av – i sin väska när han blir påkörd av en bil vid det kända Abbey Road-övergångstället i London.

Han klarar sig men haltar hem till sin flickvän, som efter deras intima möte gör slut. Strax därefter tar han sina anteckningar och reser till Östberlin för att föreläsa. Där blir han kär i sin tyske guide Walter, och vistelsen i den stängda staden tar sig olika turer med övervakningar, hemligheter och drömmar.

Det är en bra berättelse, nära och med insikter om vilken skillnad en mur – både i miljön som inuti oss – verkligen kan göra. Men det lyfter inte. Då blir Saul påkörd igen. Dessutom vid samma världsberömda övergångsställe.

Nu är det inte längre 1988, utan 2016, alltså knappt 30 år senare. Åren har passerat, allt har förändrats i Europa och för våra huvudpersoner. Eller? Den här gången skadas Saul betydligt värre, och förs till sjukhus.

Här ligger han orörlig och får besök av personer som han haft en närmast livslång relation med. Som sin far och bror, som sin flickvän från 1988. Men i sinnet befinner han sig framförallt i Östberlin 1988 och längtar efter sin kärlek Walter.

Saul Adler är allvarligt skadad, det är som om hans kropp har gått i bitar – men har han någonsin varit hel? Vem är han i sig själv och i relation till sina närmaste? ”Jag såg mig själv i spegeln för första gången efter olyckan. Dra åt helvete jag hatar dig, sa jag till den medelålders mannen som tittade tillbaka. /.../ Vart tog du vägen, Saul? All din skönhet – som bortsopad. Vem var du?”

Och sedan följer mängder av frågor för att försöka förstå och fånga in den person han en gång var. Om han nu ens var någon? Där sitter jag i fåtöljen, endast något år äldre än Saul och tar en klunk svart kaffe. Ja herregud, vart tog skönheten vägen?