Överdesignad brutalitet hos Johan Jönson
Xterminalia/Marginalia
Poesi
Författare: Johan Jönson
Förlag: Albert Bonniers
Att befinna sig i en konstant försörjningsneuros är något som Johan Jönson har gemensamt med många andra poeter i dagens Sverige. Vad spelar det för roll att poesins fält traditionellt sett inte ses som ”koloniserbar” av marknaden om poeterna inte kan tänka på annat än pengar? Möjligen uppstår en form av depression som riskerar att erodera överenskommelsen om att poesin ens har något värde? Även i poeten Linus Gårdfeldts nyutkomna samling, ”Den råttan”, nämns bristen på pengar med förbittrad regelbundenhet och i den senaste poesidebatten kom ekonomin också upp på tapeten.
Hos Jönson tar sig pengabristen ett närmast patologiskt uttryck. I synnerhet i ”Marginalia” där vartannat stycke är ett maniskt repeterande av meningar som”Jag måste få in mer pengar” eller ”Jag måste tjäna mer pengar”. Faktum är att jag hoppar över dessa fraser när jag läser ”Marginalia”. Koncentrerar mig i stället på de delar av innehållet som skiljer ut Jönson från andra samtida poeter: Hans radikala samhällskritik.
Kulturmedelklassens opportunistiska konstnärer får sig en ordentlig känga: ”man är bara / vanlig konsumtionskapitalistisk / småborgerlighet, pappas / välartade pojkar och flickor, med / dess för tillfället påbjudna / och självpromoverande självgoda identitetsbijouterier, homo liberalis, / helt enkelt, typiskt nog helt renons / på frågor om klass, orättvisa, omfördelning”.
I ”Xterminalia” beskriver diktjaget hur han på en kulturfestival anmodats att se ”en kanske kvartslång / youtubefilm (ihopklippt / av andra små you- / tubefilmsnuttar) / med döda barn / från nåt inbördeskrig” detta på ett sätt som reducerat lidandet till kitschig estetik utan värdighet inför de dödade. Den politiskt korrekta konsten alstrar inget annat än likgiltighet inför lidandet.
Kritiken känns relevant. Samtidigt tänker jag att poeten skulle framstå som ännu mer brutal om han reducerade sin egen tendens att vara tvångsmässigt ”arty” och formmässigt kompromisslös.
I ”Marginalia” skriver han: ”förstod jag någonsin / de litteratursociologiska / premisserna. jag trodde nog / att det räckte med / att göra oavvisligt / angelägna böcker, där / också själva perceptionen / gestaltades språkligt och / i sitt oavlåtliga spel.”
Jag tror för min del att Jönson kan vara den som hajat den samtida poesins fält bättre än någon annan poet i Sverige. Han har fått ett stort erkännande och lyckats vara ”heterodox” genom att motsvara krav som ställts på poeter inom ett i huvudsak språkmaterialistiskt segment av poesins fält. Han är extremt bra. Han har en solid kännedom om poesi och strösslar generöst med referenser till filosofisk teori. Han lägger därtill enormt stor vikt vid den grafiska utformningen av sina böcker. För stor vikt anser jag. Det känns numera som en språkmaterialistisk konvention och konstskoleaktig plojighet. Frågan är om det inte rentav uppstår en onödig dissonans mellan innehållets smaklösa brutalitet och den nästan snobbigt sofistikerade grafiska formgivningen av "Xterminalia/Marginalia"? Kanske.
