Oväntat originellt om gränsen mellan kärlek och aggression

Titelns huvudpersoner spelas av stjärnskotten John David Washington (”BlacKkKlansman”) och Zendaya (”Euphoria”). Malcolm är en regissör, Marie hans flickvän och handlingen börjar med att de anländer till sitt flådiga hem efter en lyckad premiärkväll för hans nya film. Stämningen är på topp – i ungefär fem minuter. Därefter kryper besvikelsen fram över att han glömde nämna Marie i sitt tacktal trots att mycket av inspirationen hämtats från hennes brokiga förflutna.

Med förföriskt svartvitt foto borrar sig filmen djupare och djupare in i rollfigurernas relation genom en allt intensivare batalj som böljar fram och tillbaka i ett turordningsbaserat rollspel av verbala attacker. Det är en elektrisk känslomässig urladdning där det bråkas och skriks med avsevärd retorisk finess när Zendaya och Washington stafett-tävlar om åskådarens uppmärksamhet.

Allting faller sig inte helt naturligt under den pladdrigt konfliktfyllda natt som filmen äger rum, men det är inte heller den primära avsikten med regissör Levinsons ambitiösa cocktail av filmskolepräglad experimentalitet, gammaldags Hollywoodromantik och Bergmanskt relationsdrama. Frågan adresseras också direkt av Malcolm i en giftig och lätt överspelad meta-svada mot alla recensenter som upphöjer autenticitet och budskap till konst på bekostnad av personlig tolkning och förmågan att förmedla känslor med berörande filmiska grepp.

Är det ett smart psykologiskt knep av Levinson för att parera kritik mot hans egen film? Kanske. Samtidigt är det bara att jämföra med tv-serien ”Euphoria” (där Levinson och Zendaya tidigare samarbetat) för ett klart bättre exempel på hur estetik, autenticitet och känslor kan fungera i en starkare symbios än här.

”Malcolm & Marie” måste ändå betraktas som ett oväntat originellt verk om den tunna gränsen mellan kärlek och aggression i smärtsamt passionerade förhållanden, som glimtvis bjuder på både intellektuell skärpa och ren skådespelarshow.

Ett stort tack för det.