Önskar att skivan hade känts lika viktig för mig som den gör för Jill Johnson

”Det gör fan ont, alltså”, konstaterar Jill Johnson i en intervju. Det som gör ont är att äldsta dottern Havanna håller på att frigöra sig. Sjutton är gammal är hon, och tydligen helt okej med att mamma döper en platta efter henne och beskriver innehållet som ett brev till dottern.

”Snudd på privat”, har Jill också sagt om skivan, som hon tidigare beskrivit som en återgång till countryn med inslag av folkmusik i form av americana.

Det är en beteckning som kan låta tydlig och lockande, men som samtidigt är väldigt vag. Country är en bred genre – på gott och ont – och americana nästan ännu mer diffus. Tyvärr infrias inte förväntningarna som genreangivelserna skapat. Dåligt är det självklart inte. Inte med ett proffs som Jill Johnson Men musiken såsar runt i en miljö som blir varken eller och de stora känslorna uteblir. Det lika ofta vispop som country, även när produktion och instrumentering lutar åt det senare, och fast hon varierar inriktning. Texterna är på något vis både för generella och angränsande till för privata – och samtidigt banala.

”I will make it up to you” är mest country, med den musicerande mamman som inte kommer hem på grund av arbetet, som ringer hem till barnet vars lilla röst bryts i telefonen. Överlag är saknas just det berättande anslaget. Känslorna är i fokus, att ha varit otillräcklig, att kunna släppa taget, att se en ung kvinna växa upp. ”I can’t wait to see, who you choose to be” är fina ord från en mor till en dotter i ”You believe in you”, men inte lika upplyftande som musiklyrik.

”We knew there would have to come a time, when it’s my turn to catch those dreams of mine” sjunger Havanna själv i titelspåret, med en röst mycket olik mammans. Jill har blandat in familjen i musiken tidigare. Med covervalen på ”Songs for daddy” och skilsmässoplattan ”For you I’ll wait” som kom för fem år sedan. Sammanlagt har hon släppt över 20 album. Ändå tycks vi vänta på att hon ska göra det där som det känns som hon är kapabel till. Det där som känslostinna ”Jills verandra” lovat. Antingen en rivig Nashvillecountyplatta (jag gillar hennes version av ”Rose garden” från i somras) eller mer troligt en finstämd, som drar åt americana. De två senaste albumen är försök till det senare.

Jag önskar att den här skivan hade känts lika viktig för mig som den gör för Jill Johnson.