Olof Buckard: Olof Buckard: Läs om, läs om, läs om!
”Visst finns det naturer som skulle varit rikare, om de läst mindre. För att tåla mycken lektyr utan att förslappas är det en nödvändighet att vara väl disciplinerad.”
Detta tankekorn är hämtat ur volymen ”Veri Simila” av Vilhelm Ekelund.
Ofta sägs det att Vilhelm Ekelund i första hand är en författare för författare och litteraturrecensenter. Det gäller långt ifrån oinskränkt.
Denne motspänstige rese och sturige solitär är vanligen alltför finurligt spotsk för att verka trösterik och sporrande för alla ömhudade och följsamma pannrynkare i litteratursvängen. Och vilka sällan eller aldrig ifrågasätter skrivandets och läsandets mening.
För övrigt hade den klassiskt bildade Ekelund förmodligen haft en och annan obetalbar artighet över till kultursidornas sturska och snåriga viktigpettrar och högfärdsblåsor, vilka accepterar att de enbart klarar av att läsa en av grundvalarna för västerländsk litteratur, Nya Testamentet, i översättning.
Den grekiska antikens centrala termer utgjorde en outtömlig inspirationskälla och ett osvikligt fundament i Ekelunds skriftställeri.
En av de mera betydande var termen enkrateia, som kan översättas med självbehärskning, återhållsamhet (1 Kor 9:25).
I Karl XII:s Bibel heter det: ”Ty hvar och en som kämpar han haver återhåll i all ting.” Ett bibelord som Ekelund citerar på flera ställen.
”Vill man ha innehåll i livet”, skriver Ekelund apropå enkrateia, då gäller det att älska just ett - innehållande (ett återhållande).
I boken ”På havsstranden” (från 1922) finns en passage, där Ekelund bedömer enkrateia och lugn som sällsynt hos intellektuella. En iakttagelse som avslöjar en brist på ”upptäckarhåg” och ”äfventyrssinne”. I stället är det ”nycken och flyktigheten, det frappanta…” som förför.
Vilhelm Ekelund rör här framsynt vid en av IT-samhällets värsta åkommor. Den andliga promiskuiteten. Den löper stor risk att påverka tänkandet och den andliga begrundan negativt. Inga tankar, inga ord får tid att slå rot.
Det enda jag begär av en dikt är att den ska kunna läsas så sakta att man hinner åldras mellan varje ord. Så uttrycker sig Göran Tunström.
För 2000 år sedan skrev den romerske filosofen Seneca: ”Ingenting kan ordentligt skötas av en jäktad människa. Den distraherade själen kan ingenting fasthålla.”
Betrakta bokslukaren!
I bildade kretsar ses han som föredömlig. Egentligen är han självfallet en lika aningslös som gigantisk kulturföraktare.
En gourmand, inte en gourmet, som under en kvällsrunda avverkar ett tiotal krogar och smäller i sig oxfilé på alla ställena är en smått osannolik företeelse.
Men en bokslukare som klämmer flera titlar på en dag bemöts med respekt och avund.
Gud vad hen hinner! Hinner vad?
Ett raskt skummande över sidorna. Om man så vill, ett slags skumrask.
Vi får dessa i vårt samhälle så talrika, förslavade bläddrarna och profillösa konsumisterna, vilka sällan talar länge eller särskilt intressant om någonting.
Kulturindustrins präktigt flacka själar.
Givetvis var det bra med Gutenberg. Men det var väl knappast meningen att han skulle bli slavdrivare och förtryckare.
”Som om livets poäng skulle bestå i att varje liten ledig stund glo på text, tills man lägger näsan i vädret.”
Det är både erbarmligt och väldigt komiskt att se hur många människor i ett kultursamhälle låter sig toppridas och terroriseras av att det finns en massa personer, som har ett psyke som gör att de inte kan låta bli att skriva böcker. Och som därmed bestjäl lättförförda sinnen enormt tilltagna stunder av stunden på jorden.
Som om livets poäng skulle bestå i att varje liten ledig stund glo på text, tills man lägger näsan i vädret.
Onekligen en ganska egendomlig uppfattning om livskvalitet.
Den som drivs av piskan: Du hänger väl med får, tror jag, bekymmersamma problem med att leva och dö.
Men den som HÄNGÉR sig - samma bokstavsräcka som i hänger, men med annan accent, får möjligen lite lättare.
De stora skrivarna har det inte alltid så lätt med läsandet av andras alster.
Fernando Pessoa, Portugals store klassiker, skriver i ”Orons bok”:
”Jag avskyr att läsa. Jag hyser förutfattat förakt för okända sidor.
Jag kan bara läsa det jag redan känner till.”
Några rader längre ner på samma sida står det: ”Jag känner inte till något nöje som kan mäta sig med det man får genom böcker, och ändå läser jag inte särskilt mycket.
Jag har aldrig helt och hållet kunnat hänge mig åt en bok som jag läst.
Ständigt, i varje ögonblick, har kommentarer från mitt eget intellekt eller min fantasi stört mig när jag försökt följa själva berättelsen. Efter några minuter är det jag som skriver och det skrivna finns ingenstans.”
Det här är i samma anda som Søren Kierkegaards synsätt. Geniet har svårt att läsa vad andra skriver. Läsningen stoppas av ständiga invändningar.
Nåväl! Kvantitetssyndromet kan ses som vår tids extremt pressande syndrom.
Den franska filosofen Simone Weil ser kvantitetsvurmen som synonym till ondska.
Hon talar om ”Monotonie du mal” - ondskans enformighet.
Inbilskheten om det mycknas värde.
”Condamné à la fausse l’infinité. C’est la. L’enfer même.” Dömd till falsk oändlighet. Se där. Det är själva helvetet!
Min anmodan är; skaffa dig en personlig livstolkning. Välj litteratur utifrån ett slags boksynthet, som är relevant för dig.
En envist fastslagen uppfordran till kánon kan fungera som en kanón mot läslustan.
Bokslukaren Frans G. Bengtsson läste enligt uppgift inte en rad av Dostojevskij.
Bengtssons självkännedom och intuitiva boksynthet sa att han inte behövde honom.
Det mest reflekterade försvaret för boken och det riktiga läsandet som jag har tagit del av, är formulerat av den finlandssvenske professorn Hans Ruin: ”Att läsa skall vara som att segla. Ett tillstånd mer än en rörelse, en försjunkenhet, ett skådande.”
Med andra ord. En läsning som övar upp tänkandet, odlar insikten. Och där viktiga ord ges en chans att slå rot, att fastna på minnets limstång.
Vår störste skönlitterära kristne mystiker från nordiskt 1900-tal, författaren Gunnar Edman utvecklade ett slags sträng enkrateia i sitt litteratururval.
Vid ett sammanträffande tog jag upp den ena aktuella romanen efter den andra.
Han hade inte läst någon.
Så visade han mig en religionspsykologisk klassiker.
- Den här boken har jag läst säkert 50 gånger.
En oundgänglig grund för den ojämförbara mystiker han blev.
Vad angår andligt sökande och fördjupning kunde ha säga: ”Läs gärna 6000 tideböner förslagsvis.”
Det vill säga, läs ett fåtal texter om och om igen, sedan kan du förmodligen erfara något.
Så: LÄS OM, LÄS OM, LÄS OM!
Olof Buckard
Skriftställare, satiriker, predikant
