Oförutsägbar fransk skildring av fabriksprekariatet
Vid bandet
Författare: Joseph Ponthus
Översättning: Jenny Högström
Förlag: Weyler
Om fabriker är bra för ekonomin och en ny fabrik nästan alltid är en bra nyhet för samhället, så har den sedan Marx dagar skildrats som en plats dit individen går för robotiseras, pressas till det yttersta och exploateras. Marx, som tyckte att arbetet kunde och borde vara en värdefull del av människolivet, såg fabriksarbetet som alienerande och dehumaniserande. ”Vid bandet” gör i grund och botten ingenting för att ändra den bilden, även om han ger den en ordentlig twist.
”Arbetet är slitsamt och emotionellt uttömmande och blir det ännu mer när han börjar på en grisfabrik, där mängden av grisblod och grisfett bara övergås av smärtorna i ryggen när dagen är slut.”
Joseph Ponthus skildrar det nutida franska prekariatet och livet under osäkra och djupt oförutsägbara arbetsförhållanden. Hjälten i romanen, en 40-årig man, får jobb på en fiskfabrik i Bretagne genom en bemanningsbyrå, vilket innebär att han får besked om mer arbete ibland från dag till dag. Han får låg lön, har inget att säga till om, vågar inte protestera när fel begås och har i princip inga rättigheter. Arbetet är slitsamt och emotionellt uttömmande och blir det ännu mer när han börjar på en grisfabrik, där mängden av grisblod och grisfett bara övergås av smärtorna i ryggen när dagen är slut.
Boken är inte i första hand en socialrealistisk skildring, och även om man genast får avsmak för både köttindustrin och den onådiga senmoderna arbetsmarknaden, så är fokuset mer existentiellt, närmast andligt. Det är här twisten kommer. Istället för att han går under i den makabra, infernaliska grisfabriken, så ingjuts i vår hjälte en ny livskraft som hjälper honom att få en riktning i livet, stärka sina sinnen och älska sin mamma mer.
”Fabriken ger dig frihet, eftersom den beslutar i ditt ställe vem du är och vad du är värd.”
”Tack vare fabriken får jag inte längre ångestattacker”, skriver Joseph Ponthus. Fabriken framstår som ett botemedel i det att den slukar den tänkande individen och hans dilemman, oro och kval. Istället bejakas det instinktiva beslutsfattandet och den kroppsliga närvaron. ”Vid bandet” skildrar en process där individen sakta går i upplösning och inlemmas i ett för alltid främmande maskineri, som visserligen är djupt oförståeligt, men som erbjuder frihet. Jag kan inte annat än att tolka det som en kritik av det senmoderna samhällets krav på individen att – för att kunna ingå socialt och på arbetsmarknaden – hela tiden konstruera sig själv. Att på egen hand träffa fria men oöverskådliga val, upparbeta en sund kropp och en intagande personlighet, gärna förmedlat via sociala medier. Fabriken ger dig frihet, eftersom den beslutar i ditt ställe vem du är och vad du är värd.
”Vid bandet” är en lysande bok – bland det bästa jag läst på länge. Den är oförutsägbar och överväldigande i sitt sätt att göra det avskyvärda och infernaliska till något lockande. Till och med förvandla det till ett löfte om frälsning. Det ska stor litterär skicklighet till för att kunna göra detta.
