Nytänkande Asta Olivia Nordenhof lyckas inte förvalta alla idéer

”Djävulsboken” är den andra delen av planerade sju i en serie om branden på färjan Scandinavian Star. Danska Asta Olivia Nordenhof bryter mot förutfattade meningar om romanserier. Det är lätt att utgå från att de ska haka i varandra på något uppenbart sätt, genom formen, personerna, kronologin, eller, som i det här fallet, tematiskt.

Här är det inte uppenbart. Jag uppskattar att tvingas tänka nytt, men tyvärr har jag ändå svårt att få grepp om ”Djävulsboken”. Det finns ett intressant avstånd mellan romanens berättare och idéerna som presenteras, men det där skavet förvaltas inte lika väl som i den strålande första delen ”Pengar på fickan”.

Romanen är uppdelad i fyra delar, med ett fyndigt förord som lätt är det bästa med hela boken, där författaren just angående hur serien hänger ihop konstaterar: ”och det blir också / er uppgift / att få den att passa / in i serien / jag kan ju verkligen / inte / göra hela jobbet / själv”.

Två noveller, varav den ena är en covid-lockdown-skildring av en författare som följer med en man till London för att bo hemma hos honom i karantän och skriva klart en novell om när hon var sexarbetare (och levde frivilligt instängd och arvoderad av affärsmannen ”T.” som fanns med även i ”Pengar på fickan”). Och två prosalyriska dikter, som i sin raka enkelhet suger in mig fullständigt.

Det är svårt att riktigt landa i vad jag tycker när de prosalyriska delarna är så olidligt bra, men resten får mig att tappa intresset lika fort igen. Språkligt glimmar det ofta till av enstaka bilder får mig att le eller andäktigt stanna upp.

”Djävulsboken” handlar om människor – kvinnor – som både står utanför och mitt i kapitalismens nät. Längtan efter kärlek i vår tid är i fokus, och skildras med kritisk skärpa. Vördnadsfullt och vanvördigt på samma gång.