Nya Doctor Strange-filmen – en ”Evil dead” i snäll Marvel-tappning
Doctor Strange in the multiverse of madness
I rollerna: Benedict Cumberbatch, Elizabeth Olsen m fl
Regi: Sam Raimi
Åldersgräns: 11 år
Sist vi träffade den självgode magikern Stephen Strange (Benedict Cumberbatch) var i dundersuccén ”Spider-man: No way home”. Där spelade han en viktig biroll för att hjälpa Spindelmannen begränsa effekterna av en trollformel som rivit upp stora hål till parallella universum.
Nu får han skörda konsekvenserna i ”Doctor Strange in the multiverse of madness”, rollfigurens första soloäventyr sedan 2016 års ”Doctor Strange” som spelar i den högre kvalitetsligan av Marvels superhjältefilmer. Lika bra är tyvärr inte uppföljaren som trasslar in sig i otyglade datoreffekter och överansträngt manus till rörig trollkarlsaction som sällan lyckas frambesvärja äkta magi.
”Wanda är en ovanligt intressant Marvel-antagonist vars motiv ligger i sorgen över krossade familjedrömmar, vilket också blir berättelsens styrka i en kreativt psykedelisk storproduktion av multiversella galenskaper som kallats ”Marvels första skräckfilm”.”
Filmen börjar med standardiserat superhjältegruff i yttre rymden, varpå en mystisk tonårstjej med förmågan att hoppa mellan olika universum dyker upp i New York. Hennes krafter är hett villebråd och för att hindra att de hamnar i fel händer tar Strange hjälp av den mäktiga häxan Wanda (Elizabeth Olsen). Ett stort misstag.
Wanda är en ovanligt intressant Marvel-antagonist vars motiv ligger i sorgen över krossade familjedrömmar, vilket också blir berättelsens styrka i en kreativt psykedelisk storproduktion av multiversella galenskaper som kallats ”Marvels första skräckfilm”. En överdrift, men nog är den full av roliga rysligheter som tänjer på barnvänlighetsgränsen och fungerar som bäst just när den flirtar med skräck-genren.
Passande nog har regin överlåtits till kultfavoriten Sam Raimi som i praktiken gjort ”Multiverse of madness” till en ”Evil dead” i snäll Marvel-tappning. Tråkigt nog har hans karaktäristiska kamerastil tonats ned för att inte sticka ut allt för mycket från den etablerade Marvel-estetiken, men vi som älskar Raimis filmer får många skojiga referenser till hans tidigare verk.
Filmen lutar sig också tungt mot referenser till Marvels egna universum, plus introduktionen av ett par nygamla hjältar till publikens jubel. Marvels ’cinematic universe’ bygger som bekant på ett vanebildande system av ständig expansion där ju fler filmer du ser, desto roligare blir det att se nästa. Men allt sådant uppenbart fjäsk för fantasterna kan ändå inte dölja att ”Multiverse of madness” har stora problem med att berätta en begriplig historia på ett strukturerat sätt.
