Nobelpristagarna tackar sin Homeros

"Sing in me, oh Muse, and through me tell the story", sa Bob Dylan i slutet av den inspelade nobelföreläsning som han sent omsider sände in till Svenska Akademin.

Med detta citat från inledningen av Homeros ”Odysséen” anslog han en ton som borde ha varit välbekant för akademimedlemmarna. Det var nämligen inte första gången som en nobelpristagare valt att krydda sin föreläsning med allusioner på det homeriska arvet.

Ett minnesvärt exempel är den nobelföreläsning som 1963 hölls av den grekiske poeten Giorgos Seferis. Han talade om det homeriska språket med utgångspunkt från uttrycket "solens ljus" som ofta återkommer i Odysséen.

Och i slutet av sin föreläsning jämförde hans sig själv med den Odysseus som vid mötet med kyklopen Polyfemos kallade sig "Ingen".

Från Homeros utgick också Seferis landsman Odysseas Elytis som fick priset 1979. I sin nobelföreläsning skriver han om Homeros bild av havet. Detsamma gjorde Derek Walcott 1992. Han berättar inledningsvis att han gjort en dramatisering av Odysséen, och längre fram i anförandet finns en implicit jämförelse mellan hans egen diktning och den homeriska.

Hos Seferis, Elytis och Walcott var apostroferingarna av Homeros ganska kortfattade. Det hindrar inte att de vittnade om en stor förtrogenhet med de homeriska berättelserna. Det ser vi särskilt tydligt om vi jämför nobelföreläsningarna med vad pristagarna skrivit om Homeros i sina egna dikter.

Särskilt tydligt är detta hos Seferis. Som Jennifer Kellog visat, spelar det homeriska ljuset där en central roll som symbol för livet och glädjen i motsats till mörkret och döden. Ett exempel på det är Kungen av Asine, en dikt från 1938 som översatts till svenska av Gottfried Grunewald. Den börjar med ett citat från ”Iliaden”, fortsätter med ett resonemang om minne och glömska hos Homeros och landar i en passage som handlar om det homeriska ljusets seger över mörkret och döden:

Sköldbärande gick solen upp till strid

och ut ur grottans djup en fladdermus skräckslagen

for rakt mot ljuset som en pil mot skölden

Om det homeriska ljuset kan vi också läsa hos Odysseas Elytis, men just i nobelföreläsningen fokuserar han på havsskildringarna hos Homeros. Så är det också i hans främsta diktverk, ”To Axion esti ” (Lovad vare) från 1959:

SPRÅKET de skänkte mig var grekiskan;

huset på Homeros’ sandiga stränder var torftigt.

Det enda jag brydde mig om var mitt språk och Homeros’ sandiga stränder.

Där såg jag braxen och abborre

vindpinade verb

gröna havsströmmar mitt i det blå

allt detta såg jag lysa upp mitt inre

havssvampar och maneter

med Sirenernas första ord

de rosa snäckorna med sina första svarta rysningar.

Det homeriska havet möter vi alltså även hos Derek Walcott. I nobeltalet skriver han: ”En pojke med svag syn kastar ut en flat sten över Egeiska havets vindstilla inlopp, och denna alldagliga handling med den liemanskrökta armen innehåller inkastraderna till Iliaden och Odysséen”. Med dessa ord aktualiserar han den strof i sin egen dikt Felicity som lyder:

Felicity, across the flat water of an Aegean inlet

the first breeze on the page

the sound of pages and palm trees turning.

Det homeriska havstemat står också i centrum för Walcotts främsta verk, ”Omeros” från 1990. Som titeln antyder bygger denna bok på paralleller mellan Homeros värld och det moderna Karibien. Det innebär att diktens hav är en sammansmältning mellan Egeiska havet och Karibiska sjön. Ett exempel på det är den passage om den trojanske hjälten Hektor och hans grekiske fiende Achilles som inleder i det 46:e kapitlet:

Hektor, som begravdes nära det hav han alltid älskat,

nära den långgrunda stranden där han och Akilles

slogs om Helena och öskaret, hörde inte trädstammarnas

vånda ljuda över havet när Filoktetes stötte i snäckan,

eller hur vågen dovt dunkade sitt enda trumslag, inte

hur seglet slattrande sjönk in i sin vila när dagen var slut,

Hos Seferis, Elytis och Walcott möter vi också en lång rad andra författare med anknytning till det rika arvet från Homeros. I Seferis nobelföreläsning jämförs den homeriske siaren Proteus med Konstantin Kavafis, en av de poeter som gjort allra mest för att hålla Homerosarvet levande.

I Elytis föreläsning hyllas Friedrich Hölderlin för sitt sätt att smälta samman den homeriska gudavärlden med kristendomen. Och hos Walcott åberopas en annan av de diktare som låtit sig inspireras av Homeros - nobelpristagaren Saint-John Perse. Hans namn återkommer i nobelföreläsningen flera gånger, men viktigast är nog ändå den förut citerade passage som anknyter till Iliaden och Odysséen.

I Dylans nobelföreläsning lyser Kavafis, Hölderlin och Perse med sin frånvaro. Här förknippas Homeros istället med tre populära ballader - Paul Simons ”Homeward Bound”, Claude Putnams ”Green, Green Grass of Home” och Brewster Higleys ”Home on the range”.

Att sammankoppla dessa sånger med Homeros kan tyckas långsökt. Det hindrar inte att det finns gott om exempel på nätet.

Fiskar man där efter kombinationen The Odyssey och ”Home on the Range” får man genast napp. På en hemsida med namnet The Odyssey finner man sålunda en artikel om Bob Dylan och hans hemstad Hibbing som har titeln ”Another Kind of ’Home on the Range’”!

Man blir inte heller lottlös om man söker efter kopplingar mellan ”Odysséen” och ”Homeward Bound”. Ganska snabbt hittar man en universitetskurs med titeln ”HOMEWARD BOUND: From the Odyssey to O Brother Where Art Thou?”!

Och letar man efter en jämförelse emellan ”The Odyssey” och ”Green, Green Grass of home” finner man den utan svårighet hos litteraturintresserade bloggare, t.ex. den amerikanska författarinnan Joy Carol.

På nätet kan Dylan också ha funnit två Homerostolkningar som satt tydliga spår i hans eget författarskap. Den ena är den något ålderdomliga översättning av Robert Fitzgerald som han citerar i slutet av sin nobelföreläsning. Den andra är den mycket självsvåldiga översättning som Robert Fagles gav ut på 90-talet. Fagles tolkning av striden mellan Odysseus och kyklopen Polyfemos ligger utan tvivel bakom den strof i ”Early Roman Kings” där Dylan sjunger: ”I can strip you of life / Strip you of breath /Ship you down /To the house of death.”

I Fagles tolkning finns inte sällan en ton av respektlöshet som kan erinra om det lite slängiga referat av Odysséen som ingår i nobelföreläsningen. Det hindrar inte att referatet också för tankarna till Dylans egna sånger. Ett exempel bland många är den passage som lyder:

”He’s on that long journey home, and it’s filled with traps and pitfalls. He’s cursed to wander.”

Med denna formulering vill Dylan nog antyda att de fördömda resenärerna i hans sånger skulle kunna ses som sentida motsvarigheter till Odysseus. Det kan naturligtvis vara sant. Odysseusgestalten har blivit en arketyp som satt oräkneliga spår i den nutida populärkulturen. Det är just det som Dylan syftar på då han i sin nobelföreläsning säger:

The Odyssey is a great book whose themes have worked its way into the ballads of a lot of songwriters: "Homeward Bound, "Green, Green Grass of Home," "Home on the Range," and my songs as well.

Detta betyder dock inte vi behöver sätta tro till det ofta upprepade påståendet att Dylan skulle vara vår tids Homeros. Om Homeros existerat måste man tänka sig honom som en skicklig improvisatör som vid varje framträdande nyskapar sina dikter på grundval av ett förråd av fasta formler, vilket är något helt annat än det Dylan åstadkommer på sina konserter. Dylans sätt att sjunga en viss sång kan visserligen variera – ibland blues, ibland reggae – men texterna i sig är i stort sett lika från gång till gång.

Om man prompt vill hitta en nutida motsvarighet till Homeros borde det ligga mycket närmare till hands att nämna Johannes Anyuru, en svenskspråkig poet och romanförfattare med ett förflutet som rappare. Något nobelpris får han väl inte, men det hindrar inte att han som poet och f.d. rappartist är en mycket värdig förvaltare av det homeriska arvet.

Kanske är det just detta han vill påminna om i dikten ”Tid: en sång om Trojas murar”:

Akilles sitter på en nedklottrad parkbänk

[…]

Troja! Överallt

omkring mig ser jag murarna

som samtidigt är portar.

Torsten Rönnerstrand

Historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap