GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Nio personporträtt visar Tysklands politiska landskap under 30-talet

Peter Walther skildrar nio personers liv under slutet av Weimarrepublikens regering, en tid då den nationella politiska kampen dominerade Berlin. ”Feber. Berlins universum 1930–1933” är lockande, tycker recensenten Mikael Hermansson, men inte helt oproblematiskt.
Bokrecension • Publicerad 15 januari 2022
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Författaren Peter Walther.
Författaren Peter Walther.Foto: Steffen Mühle
Sakprosa

Feber. Berlins universum 1930–1933

Författare: Peter Walther

Översättning: Anna Hörmander Plewka

Förlag: Lind & Co

Det politiska landskapet i Tyskland vid 1930-talets ingång har skildrats i alla upptänkliga sammanhang. Nu senast är det nog tv-serien ”Babylon Berlin”, som i sin tur bygger på Volker Kutschers böcker, som fått det största genomslaget.

Det visuella har sina fördelar, det ska medges. Men som med så mycket annat som avses ge god underhållning och spänning finns det alltid risk att den visuella dramatiseringen tar överhanden och det historiskt relevanta, men inte sällan mer svårhanterliga, hamnar vid sidan av.

Under hösten har Peter Walthers ”Feber. Berlins universum 1930–1933” nått den svenska bokmarknaden. Det är en inte särskilt insmickrande skildring av tillståndet i den tyska huvudstaden, där det mesta av den nationella politiska kampen om makten äger rum. Det är som om det tioåriga demokratiska experiment som går under namnet ”Weimarrepubliken” lockat fram det värsta ur den förvisso kulturellt blomstrande och samtidigt ack så dekadenta staden.

Ska denna tid sammanfattas i ett ord får det bli ”kaos”.

Vid 30-talets ingång är det ytterkanterna som anger tonen. Detta fångar Walther genom att skildra nio personers liv och ambitioner under dessa år. Här återfinns rikskanslern Heinrich Brüning och hans borgerliga regering som fått makten i ett läge då det tyska näringslivet. Jordbruket står mer eller mindre stilla, och arbetslöshet och fattigdom skapar helt andra förväntningar än de som ett demokratiskt gradvis framåtskridande kan erbjuda. Brünings förhållningssätt speglas på vänstersidan av socialdemokraten Otto Braun, medan kommunisterna och nazisterna i sina respektive partier utgör huvudmotståndare för dem båda.

Här agerar också försvarsministern och under en kort period rikskansler Kurt von Schleicher (1882–1934), som försökte splittra nazisterna med stöd från vänstern i riksdagen. Men också Franz von Papen, som än i dag används som ett exempel på det riskfyllda i att söka ”blåbruna” politiska koalitioner.

”Men ”Feber” stannar inte vid personporträtten. De används snarare för att ge liv åt den historiska skildringen av den politiska övergångsperioden från demokrati till diktatur”
Mikael Hermansson, recensent

Allt detta sker mot bakgrund av det allt grövre våld som utövas på gatorna av såväl kommunisternas garden som nazisternas brunskjortor.

Här återfinns också den amerikanska journalisten Dorothy Thompson, som i en intervju med en av tidens mer ambitiösa opportunister – Adolf Hitler – reducerade honom till en ”osympatisk liten man”. Pacifisten Maud von Ossietzky klarade sig med livet i behåll medan maken, fredspristagaren Carl von Ossietzky, mördades av nazisterna. Den som får representera det mer avvikande dekadenta är den judiske hypnotisören och tankeläsaren Erik Jan Hanussen, vars omfattande nazisympatier inte skyddade honom från att mördas av samma krafter 1933.

Men ”Feber” stannar inte vid personporträtten. De används snarare för att ge liv åt den historiska skildringen av den politiska övergångsperioden från demokrati till diktatur, där de som höll sig till de konstitutionella spelreglerna blev de stora förlorarna. Striden på gatorna avgjordes på ytan av att den ena sidan kunde mobilisera ett grövre våld. I praktiken var det dock det politiska maktövertagandet som gav det bruna våldet sin legitimitet.

En liten invändning bara. Peter Walther gör nutid av dåtid när han skriver i vad som brukar kallas för ”historisk presens”. Lockande, men samtidigt inte alldeles oproblematiskt. Det har ett eget värde, på fler plan än det rent argumentativa, att betona att det historiska berättandet handlar om det förflutna – alldeles oberoende de speglingar som själva händelserna har i vår samtid.

Mikael HermanssonSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.