”Nil greppar tag i yxan. Jag sitter stilla. Tre välriktade hugg och det första blocket ramlar itu”
Jag betraktar kritisk deltagarna på andra sidan avspärrningen.
Vi – jag och min lagkamrat – befinner oss i Bjärke, på en årlig scouttävling med ett fantastiskt vandringspris föreställande någon märklig, oformlig tingest.
Min lagkamrat – Nil – försöker komma på en strategi. Personligen sitter jag bara bredvid och äter vidrigt starka pizzabitar från gårdagens halloweenfest med tanken fixerad vid det närmaste paret.
Vad borde vi själva efterhärma? Vad gör vi bäst i att undvika? Jag grimaserar när den starka smaken av pizzan intensifieras tiofalt i svalget och den där så välbekanta törsten sakta smyger sig på.
Egentligen borde vi ha börjat tävla i eldning för snart tio minuter sedan. Men arrangörerna tillåter inte det. Det är tydligen något om att de ligger efter i planeringen. Jag tuggar fortfarande på min andra pizzabit när det sista parets hink med såpa kokar över och vi kallas in. Jag tvingar mig att svälja pizzabiten fort. När jag väl kliver över avspärrningen har tävlingen börjat… och jag måste vara förberedd.
”Den där platsen tar vi”, säger Nil.
”Den?!” utbrister jag misstroget. ”De båda föregående paren misslyckades vid den stationen.”
”Men kom igen”, insisterar Nil.
Jag kollar skeptiskt på honom.
”Vi får väl utmana ödet då, antar jag”, suckar jag uppgivet.
Vagt medvetna om att de andra redan intagit sina platser går vi fram till stationen för att rekognoscera. En liten hink fylld med såpa hänger på en krökt metallstång över en kvadratisk metallplatta framför oss. Till vänster om den ligger tre rätblocksformade träklossar och en tändsticksask innehållande tio tändstickor på hög. Jag går fort igenom det jag tagit med mig: En full tändsticksask, en kåsa som rymmer fyra deciliter, en splitsad repögla, en bokkassett med tjugofem av våra vanligaste småfåglar och en knopbok. Plötsligt börjar arrangören prata.
”Okej. Jag antar att ni kan reglerna. För att förutsättningarna ska bli lika för alla, får ni bara använda era knivar, handyxor och annars bara materialet som ligger framme. Om ni får såpvattnet att koka över under sex minuter får ni tjugo poäng – det är maximum. Därefter subtraheras två poäng från det totala tills tiden går ut efter en kvart – därefter får ni inte några poäng alls.”
Hon kollar på alla paren i tur och ordning, noggrann med att möta var och ens blick. ”Frågor?” tillägger hon undrande. ”Har någon något de undrar över?”
Ingen svarar. Alla är på helspänn eftersom att ingen vet hur det kommer gå. Alla är nervösa.
”Små flisor flyger åt alla håll. Hälften landar på skivan.”
”Då så” säger arrangören. ”BÖRJA!”
Nil greppar tag i yxan. Jag sitter stilla. Tre välriktade hugg och det första blocket ramlar itu. Den näst största lägger vi på hinken som ett lock, så att värmen inte åker ur. Jag tar tag i den andra och börjar spänta. Små flisor flyger åt alla håll. Hälften landar på skivan. Snart ligger dussintals och åter dussintals på den.
Jag vänder mig mot Nil igen och grabbar tag i ytterligare två stycken…
”En minut har gått!”
Jag kastar ner veden på plattan, parallellt. Sedan rycker jag åt mig en annan. Fibrerna är horisontella. Jag pressar kniven mot träklossen. Sedan hugger jag tag i en till kloss för att använda knivbladet som kil. Klossen används som slägga och ännu en kloss klyvs. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sju. Åtta. Nio. Tio. Veden blir större och större. Jag börjar tälja smått på dem, försöker åstadkomma en ”drakrygg”. Vi har bara en kloss kvar.
”Halva tiden har gått. Sju minuter och trettio sekunder kvar.”
Jag tar tag i den redan upphuggna veden. Nil fortsätter med ”drakrygg”-veden. Jag lägger två vedbitar parallellt och vertikalt. På dessa lägger jag ytterligare två parallella horisontella bitar och börjar bygga in hinken – precis som när man bygger torn med kaplastavar. Sakta bildas en pagodeld.
”Jag kommer testa att försöka elda” säger Nil.
Jag nickar. Men den lilla lågan på tändstickan kvävs av all spänt.
”Ta bort lite”, råder jag honom fast gör det ändå själv.
Nil försöker igen, och igen. Fyra tändstickor kasserade. Fem stycken.
”Elden tar sig!”
Jag spärrar upp ögonen och börjar spänta frenetiskt med kniven, mata elden. Men det är onödigt. Elden tar sig. Den tar sig! Nu återstår bara underhållandet tills vi är klara och hinken inte längre kan hålla kvar såpvattnet inuti sig.
”Elden sprakar, intensifieras. Lågorna slickar metallen.”
”Det har snart gått tretton minuter!” ropar arrangören.
Jag börjar blåsa mer frenetiskt. Snart hyperventilerar jag.
”Tolv minuter och femtiofem sekunder.”
Vi hugger sönder locket och langar in det i brasan.
”Tolv minuter och femtiosex sekunder.”
Jag tar ett djupt andetag och blåser ut.
”Tolv minuter och femtiosju sekunder.”
Elden sprakar, intensifieras. Lågorna slickar metallen.
“Tolv minuter och femtioåtta sekunder.”
Vattennivån höjs, sänks. Jag blåser. Vattnet stiger igen. Det stiger. Högre, högre…
“Tolv minuter och femtionio…”
“DET KOKAR ÖVER!”
Arrangören kollar förvånat på oss. Små droppar av såpvatten strilar sakta ner längs hinkens sidor, sprider sig långsamt över dess yta.
”Då så”, säger arrangören. ”Det är godkänt!”
Hon kluddar snabbt ner åtta poäng på vår stencil. En journalist kommer fram. Han kollar först på Nil.
”Vad heter du?” frågar han.
”Nil Jerrisson.” Journalisten skriver snabbt ner det.
”Scoutkår?”
“S:t Örjans scoutkår.” Journalisten nickar.
”Du då?”
”Jag heter Wilh Spjut”, svarar jag.
Journalisten upprepar det. ”Samma scoutkår?”
”Ja.”
Journalisten går därifrån medan Nil glatt hugger tag i yxan och börjar hugga upp ännu mer ved i sin eufori. Jag däremot sitter bara och grämer mig: Hade han uppfattat Wilh eller Wilah…?
Jag schasar bort tanken. Det är inte relevant – inte än. Något som däremot är bra är att det inte är mycket kvar. En av fem tävlingar klara…
Jag ler. I nuläget tycks chansen stor att få det där priset.
William Spetz
