Niclas Sennerteg: Niclas Sennerteg: ”Borta med vinden” förhärligade slaveriet – men är fortfarande obegripligt populär

Robert E. Lee var inte bara en fältherre utan också en slavägare som försvarade slaverisystemet, vilket utgjorde sydstaternas ekonomiska motor. Sydstatsrebellerna förlorade dock kriget och slaveriet försvann, men själva rasismen mot (och diskrimineringen av) den afrikansk-amerikanska befolkningen är fortfarande ett problem, på många håll i USA.

På senare år har rebellstatyerna blivit en stor symbolfråga för hur en rasistisk historia bör behandlas, men medan dessa statyer en efter en försvinner ur det offentliga rummet finns det ett annat monument över slaveriet som ännu i dag hyllas som stor litteratur och filmhistoria, dock inte utan kontroverser. Det är Margaret Mitchells roman ”Borta med vinden” (1936, på svenska 1937) som i en undersökning från 2014 fortfarande klassas som den populäraste boken bland amerikanska läsare, näst efter Bibeln.

Romanen handlar om den unga flickan Scarlett O'Hara, som är dotter till en förmögen plantageägare med många slavar, och den utspelas under inbördeskriget och under åren strax därefter. Det är en historia om kärlek och överlevnad och berättas helt ur en slavägarfamiljs perspektiv. Det är detta som gör ”Borta med vinden” till både ett slags tidsdokument och till en obehaglig smörja.

Romanen idylliserar slaveriet och urskuldar slavägarna. De slavar som förekommer i boken är de så kallade husslavarna, det vill säga tjänstefolket som arbetar närmast ägarfamiljen och som porträtteras som godmodiga, nöjda med sin tillvaro och ytterst lojala. Den stora massan av slavar som slet hårt på fälten dyker däremot bara upp i förbifarten. Vidare jämförs de svarta i boken med ointelligenta djur och Ku Klux Klan skildras som en rörelse som försvarar vita kvinnor mot svarta män.

”Vinnarna skriver historien” är ett utslitet ordspråk som långt ifrån alltid stämmer. För i exempelvis den amerikanska Södern kan man studera hur inbördeskrigets förlorare skrev om historien för att urskulda och försköna den förlorade kampen för slaveriet – framför allt för att kunna fortsätta legitimera de vitas diskriminering av den svarta befolkningen. Det var just i den atmosfären, flera årtionden efter inbördeskrigets slut, som rebellstatyerna restes runtom i Södern samtidigt som de rasdiskriminerande Jim Crow-lagarna infördes.

Trots att ”Borta med vinden” är av ett relativt sent datum kan romanen (och filmen) ses som ett senkommet svar på Harriet Beecher Stowes klassiska roman ”Onkel Toms stuga” från 1852 som väckte stor indignation i nordstaterna och omvärlden genom skildringen av slavarnas eländiga tillvaro. Margaret Mitchell romantiserade istället livet på en slavplantage och befäste Söderns vitmaktmyter.

Mitchells roman är förstås ingen historiebok, men en väl genomförd fiktion tenderar att skapa eller förstärka seglivade historiska myter. ”Borta med vinden” borde också knuffas ned från sin piedestal på samma sätt som statyn av general Lee men bör föralldel fortsätta konsumeras som ett skönlitterärt verk. Fast lite historiska förkunskaper hos läsarna skadar förstås inte, så att man inte sväljer vad som helst.

Att Lee-statyn försvinner ur det offentliga rummet har jag däremot inga problem med, eftersom en sådan staty inte innehåller den minsta komplexitet som utmärker ett riktigt konstverk, utan bara är en rasistisk maktdemonstration.

Staden Richmonds styrande har förresten meddelat att Lee-statyn ska placeras i ett förråd i väntan på att dess öde ska avgöras. Snacka om att ha ett spöke i garderoben.