Christian Naumanen: En befriande outhärdlig kakofoni
Om man inte tidigare varit intresserad av Captain Beefheart och hans Magic Bands kultplatta ”Trout Mask Replica” från 1969 blir man ofrånkomligen det efter att ha läst Youtube-kommentarerna om den. I lyssningen pendlar även jag mellan att uppfatta tredimensionell ljudmagi och laxerande tortyr – det har gjorts mer lättsmälta skivor.
Det som låter som en kollektiv snedtripp på LSD är egentligen ett grundligt planerat projekt. Bandet bodde och repade i ett litet hus utanför Los Angeles i åtta månader innan de spelade in låtarna. Captain Beefheart (Don Van Vliet) krävde en del av sina musiker. Sägnen säger (och det finns många kring den här plattan) att han under arbetet höll bandet instängda under sektliknande förhållanden, där medlemmar ska ha blivit nedslängda för trappor och psykiskt mobbade till tårar.
Frågan är ändå om inte kompositionerna var värre. Trots att han inte ens kunde spela piano satte Van Vliet sig vid just ett sådant och skrev ihop en frijazzig deltabluessamling där låtarna går i flera taktarter samtidigt och där det obegripliga utropet ”Fast and bulbous!” tycks vara skivans enda återkommande fasta punkt att hålla sig i.
Det Frank Zappa-producerade albumet blev ingen direkt kommersiell framgång, men eftervärlden har givit det upprättelse. ”Trout Mask Replica” återkommer ständigt på listor över rockhistoriens bästa album, och upptogs 2010 i USA:s nationella inspelningsarkiv. Det är David Lynchs favoritplatta och det är svårt att tänka sig hur Tom Waits hade låtit utan det.
Efter Van Vliets död 2010 har skivan påbörjat en ny renässans, och häromveckan kom beskedet att den nu nypressas av Jack White-ägda Third Man Records. Beställer man vinylen får man med en replika på det karphuvud (som i sin tur är en replika på ett forellhuvud) Captain Beefheart bär på omslaget.
Det känns som fisktider. Ju mer jag lyssnar, desto längre in i Captain Beefhearts universum sugs jag. Det som från början tycktes omöjligt att greppa börjar få konturer. Andra saker blir bara mer perverterade ju fler gånger jag hör dem.
I all kakafoni finns en harmoni. Det är en ynnest i att få kliva in i en så obskyr värld, en värld som är så väsensskild samtidens marknadsanpassade konsumtionskompositioner att varje avigt virvelslag blir till en uppenbarelse. Jag har svårt att se en etablerad musiker i dag lägga åtta månader på att spela in en platta som är snudd på olyssningsbar.
Det är befriande. Och stundtals outhärdligt. Eller som en kommentator på Youtube skriver:
”Smak är subjektivt”.
