Stefan Eklund: Myten Stig Larsson lever än, men nu handlar det inte om litteratur
Det är mycket Stig Larsson nu. Efter sju års tystnad ger han ut en liten pladdrig tankebok på 100 sidor och får stora intervjuer i både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, omsorgsfulla och långa recensioner av tunga kritikernamn som Mikaela Blomqvist i GP och Rebecka Kärde i DN. Och så en söndagsintervju i P1.
Myten Stig Larsson lever än, det är uppenbart.
Boken, ”Högt och lågt” (Albert Bonniers förlag), är alls ingen dålig bok. Den resonerar om svenska deckare, Metoo, Kant och mycket annat i en ton som Stig Larsson på senare år har gjort till sin; förtrolig, förment småslarvig, att läsa den är lite som att prata med en kompis över en öl. Men ”Högt och lågt” är inte mer än en charmig och lättglömd bagatell, som en senkommen eftersläntrare till ett av 1900-talets mest intressanta författarskap.
För så är det. Stig Larsson har straffat sig ut ur offentligheten genom att under större delen av sin karriär sprida sexistiska och obehagliga uttalanden kring sig, om minderåriga tjejer, om kvinnor i största allmänhet. Det gjorde att jag, och många med mig gissar jag, tappade lusten att läsa honom. Jag lade Stig Larsson åt sidan, helt enkelt. Men ändå, före det, hans tre första romaner – ”Autisterna” (1979), ”Nyår” (1984) och ”Introduktion” (1986) – förvandlade min syn på vad man kan göra med litteratur, ja, vad litteratur är. Stilbrotten, texten som söker sig bort från centrum, från det självklara, det finns en öppning mot något oförklarligt suggestivt i de här tre romanerna som gör dem till portalverk i svensk litteraturhistoria, som en del av det postmoderna genombrottet, jag är säker på det.
”Borta var kaxigheten och provokationerna, han framstod snarare som en ganska ödmjuk person, öppen för att erkänna alla misstag han gjort, allt dumt han sagt.”
Många har vittnat om samma fascination för den tidiga Stig Larsson. Jag minns en poet, ganska känd, som talade om hur hon ”knarkade Stig Larsson”. Texterna gjorde ett så starkt intryck på henne.
Där är inte Stig Larsson idag. Han är själv medveten om det. Det framgick i den snaskigt aggressiva söndagsintervjun i P1 Martin Wicklin gjorde med honom för några veckor sedan. Stig Larsson vet att han har sin bästa tid som författare bakom sig. Borta var kaxigheten och provokationerna, han framstod snarare som en ganska ödmjuk person, öppen för att erkänna alla misstag han gjort, allt dumt han sagt.
Men jag undrar om det inte var ett smart spel från Stig Larssons sida. I så fall var det effektivt. Martin Wicklin fick helt enkelt inget grepp om sin intervjuperson, trots att frågorna han ställde uppenbarligen syftade till att få Stig Larsson ur balans. I stället blev Wicklin en okänslig buse, Stig Larsson ett offer.
Myten Stig Larsson förstärktes därmed. Men nu handlar det inte längre om litteratur. Det är synd. Det hade varit mer intressant.
