Mörka stråk nyanserar komedin
Vem är Schmitz?
Plats: Göteborgs stadsteater, Studion
Av: Lukas Bärfuss
Översättning: Marc Matthiesen
Regi: Ildikó Gáspár
Med: Victoria Dyrstad, Fredrik Evers, Karin de Frumerie, Josefin Ljungman, Ylva Olaisen, Emelie Strandberg, Jesper Söderblom, Carl-Magnus Wickström
Scenografi: Lili Izsák
Mask: Katrin Lind
Ljus: Tamas Banáyai
Ljud: Markus Lilja
Musik: Tamas Matkó
Dramaturg: Joel Nordström
Med ”Vem är Schmitz?” är författaren Lukas Bärfuss ute efter att ge sceniskt uttryck åt hur den moderna människan löper risk att tappa kontakten med sig själv, sin identitet, samtidigt som hon i interaktionen med andra måste framställa sig som någon som åtminstone hjälpligt är igenkännbar också i den egna jagupplevelsen.
Miljön är ett företag, närmare bestämt dess kantin, eller lunchrum skulle vi väl säga i dag. Även tiden och tidsuttrycken är flytande, i enlighet med pjäsens ambition att gestalta postmoderna tider. Väggarna av omålade bräder påminner om en gillestuga från 1950-talet. En modern platt-tv hänger på en vägg, ett fotbollsspel tar plats och i bakgrunden, bakom en rosa ridå, döljer sig en ytterligare spelplats, där mer intima inslag i Schmitz’ tillvaro äger rum. Diverse kitsch, som hämtat från Myrornas porslinsavdelning, fyller borden.
”Verkar det absurt så är det i överensstämmelse med regissörens avsikt, Ildikó Gáspár är ungerska, och arbetar i en kontinental tradition, skild från till exempel den anglo-amerikanska.”
Verkar det absurt så är det i överensstämmelse med regissörens avsikt, Ildikó Gáspár är ungerska, och arbetar i en kontinental tradition, skild från till exempel den anglo-amerikanska. Företagets chef, spelad av Fredrik Evers, uppträder ändå i cowboymundering som en annan Wyatt Earp eller åtminstone JR Ewing som ska skicka ut Schmitz på uppdrag, men innan det blir av hinner mycket hända, inte minst åtgärdas hennes/hans könsidentitet på ett operativt ingripande vis. Men problemet med identiteten förblir olöst.
I taket hänger en halvridå, som över hela scenens bredd tjänar som projektionsyta, där bland annat kärleksförklaringar i hissen visas. Det är mycket sådant, vid sidan om Karin de Frumeries Schmitz frias det friskt mellan kontorets anställda, men även de har förstås svaga grepp om sina personligheter. Ildikó Gáspár använder sig mycket av speglingseffekter, där rollfigurerna ställs inför någon som ser exakt ut som de själva. Risken finns att det är Schmitz.
”Den absurt skruvade handlingen ställer sig i vägen för sådant med ett stråk av ångest över de flyktiga jag som förgäves söker fäste i tillvaron.”
Spelplatsen förblir densamma medan tiden som går markeras noga i projektion, dag för dag passerar, och mellan dem dyker frågan upp: ”Vem är Schmitz?” Enligt regissören har hon försökt sig på en sitcom-teknik med distinkt avgränsade episoder. Det går väl sådär med det, någon välspunnen intrig kryddad med säkra punchlines står inte att finna. Den absurt skruvade handlingen ställer sig i vägen för sådant med ett stråk av ångest över de flyktiga jag som förgäves söker fäste i tillvaron. Det ges ett svar på vem Schmitz är, och det tar formen av en passionshistoria, där återfödelse får en både världslig och religiös innebörd. Så vem är Schmitz? Ett klassiskt svar: Envar.
