Mördarjakten blir ganska seg
Svarta änkan
Spänningsroman
Författare: Johanna Mo
Förlag: Forum
Det är Stockholm hösten 2018. Fotbollsspelaren och landslagsmannen Johan Alexandersson har mördats i sin lägenhet. Någon har drämt ett grytlock i huvudet på honom upprepade gånger och sedan proppat hans mun full med mat. När polisen kommer till platsen, två timmar efter att mordet skett, finns, förutom mordoffret, bara den förvirrade flickvännen Katja Levander där och hon blir omgående huvudmisstänkt – det här luktar ett klassiskt crime passionel! – och hon får i tabloidpressen öknamnet Svarta änkan på grund av sin stökiga bakgrund som nattfjäril i huvudstadens nöjesliv.
”Khalil är den krigstraumatiserade libanesen som kom till Sverige som mycket ung”
Mordutredaren Jakob Khalil tvekar dock och när en serie bestialiska mord inträffar blir även kollegorna småningom övertygade om att Katja Levander kanske sitter oskyldigt häktad.
Khalil är den krigstraumatiserade libanesen som kom till Sverige som mycket ung, då som Yukub, nu lystrande till den försvenskade formen Jakob. Han har hunnit med att både vara värsting i förorten, bli upplockad av Fryshuset och som grädde på moset slutligen genomgått polisutbildning. Nästan en Paolo Roberto-grej, minsann.
Kanske, slår det mig, har kanske Johanna Mo kastat ut Helena Mobacke med badvattnet!
Trilogin – ”Döden tänkte jag mig så”, ”Vänd om och var stilla” och ”Allting trasigt ska bli helt” – om den kvinnliga kriminalkommissarien blev en ovedersäglig kritiker- och försäljningsframgång. När nu i stället Jakob Khalil introduceras som centralgestalt i Svarta änkan går det sisådär.
”Det vilar en slags överflödets förbannelse över denna roman, som på ett lite ängsligt sätt tycks längta efter att få bli transformerad till film- eller tv-serieformat.”
Dels tycks Mos förmåga att på ett trovärdigt sätt ställa en trovärdig manlig psykologi på fötter, klichéerna duggar tätt, minst sagt, alltför begränsad, dels tillåts ”Svarta änkan” bli på tok för lång.
Ja, det vilar en slags överflödets förbannelse över denna roman, som på ett lite ängsligt sätt tycks längta efter att få bli transformerad till film- eller tv-serieformat. De fyra spår romanen följer skulle i och för sig kunna passa utmärkt för en cross cutting-film, men ambitionerna blir alltför omfattande och tynger ned projektet som börjar lagga och blir alltmer omständligt och tempofattigt ju längre romanen lider.
Dessutom – får en nära 400 sidor lång polisroman om en bestialisk seriemördare sluta så här?
”Jakob lade båda armarna om Elisabeth och kysste hennes tinning. – Jag älskar dig, sa han.”
Ja, uppenbarligen.