I takt med 36-åringens berättelse sänker sig solen över Farsta. Rummen blir allt mer rosa, blå och gröna av de olika neonlamporna i Yvesands trea där han bor med hunden Max. Historien om Mikael Yvesands författarskap börjar i Berlin. Att han, som på frågan ”Beskriv dig själv” i kompisarnas Mina vänner-bok skrev ”rädd för allt”, och som egentligen inte gillar att upptäcka nya platser, befann sig Tysklands huvudstad. Det var ren riskminimering.

– Mitt jobb i Stockholm skulle flytta. Jag kände att stannar jag kvar måste jag hitta ett nytt jobb och en ny lägenhet. Va fan, det är en europeisk storstad. Den kan inte vara så annorlunda.

Det som var mest annorlunda var kanske språket. Att vara omgiven av ett obegripligt brus i en ny främmande stad gör att Mikael Yvesands tankar vandrar bakåt och norrut – till barndomen, de gamla kompisarna, och hemstaden Luleå.

– Det blev meditativt att vara helt ensam med sina tankar. Kanske var det ett sätt att skapa någon slags trygg plats.

Mikael Yvesand börjar i hemlighet att skriva på lediga stunder efter jobbet.

– Jag tyckte det kändes jävligt fånigt. Vem tror jag att jag är? Det finns inte i min begreppsvärld att man kan vara författare. Det är liksom människor i storstäder med föräldrar som har Wikipedia-sidor.

Efter två eller tre år är texten klar, och han inser att han skrivit en roman. Men tvivlet finns fortfarande kvar.

– Den saknar ju som intrig nästan helt. Och det måste man säkert ha, man har hört om de här dramaturgiska kurvorna. Nej, nej, nej, det här är inte skönlitteratur. Du har gjort fel.

Max har lagt sig tillrätta mellan oss på soffan. Han slickar mig på handleden. Intrig. Det är något Mikael Yvesand inte gillar.

– Det är en jättelång novell, någon konstig dagbok typ. Jag har sagt så många gånger att jag inte gillar handling. Men det är nog egentligen fel, för handling är ju som allting. Men att karaktärer måste utvecklas, bli ovänner för att sen kunna bli vänner igen. Att man måste förklara att den här personen har de här bevekelsegrunderna, och hon försöker uppnå det målet. Det där tycker jag är helt ointressant.

När Mikael Yvesand ändå försöker sig på att beskriva bokens handling låter det så här: ”Tre pojkar, två 13-åringar och en 11-åring, i Luleå 1999 som driver runt. Snattar, eldar plast och röker cigg, och inte så mycket mer än det. Tyvärr.” I juryns motivering till Borås Tidnings Debutantpris står det: ”För en träffsäker roman som gestaltar den riktningslösa pojkenergin mellan lek och våld.”

Boken har blivit nominerad till Borås Tidnings Debutantpris, Katapultpriset, Norrlands Litteraturpris i kategorin ”Vuxenlitteratur”, och Adlibrispriset – läsarnas bokpris i kategorin "Årets debutant”.

Men det mest förvånande för Mikael Yvesand var kanske inte nomineringarna, utan att så många människor kunde känna igen sig. Det finns en tragikomik, och ett minst sagt målande språk som också hyllats av recensenterna.

– Det hade jag inte en tanke på. Det har varit allt ifrån unga killar i Stockholm, till jättegamla damer i Åmål som säger: ja, jag minns det här så väl. Helt obegripligt!

Det finns också en annan historia där, lite mystiskt i bakgrunden. Nära, men ändå inte. Ett fruktansvärt mord sker mitt i leken på barndomens egen gata.

– Jag såg det som något form av underliggande mörker. I den mån det finns teman i boken så skulle jag säga att det är något form av växelverk. Det fina eller fula, och vice versa.

Genom fiktiva utdrag ur polisens utredning får vi veta mer om omständigheterna kring mordet.

– Jag gillar att läsa förundersökningsprotokoll. Jag blir inte alls ledsen och tänker gud, vad fruktansvärt. Jag ser det vardagliga som måste beskrivas med detaljrikedomen för att något ska redas ut. Vilka klockslag folk var på olika platser, och vad man såg. Det är en helt magisk läsning på något sätt. Det blir så jävla knivskarpt, allt det här trista.

Protokollen kan också vara ett sätt att skapa en tid och en plats, menar han. Kanske är romanens huvudperson i själva verket en tid, eller en plats. Det tog i alla fall ett tag innan Mikael Yvesand kom på att det var han själv som var berättarrösten. Pojken som lämnats ensam hemma då pappan är iväg på jobb, och systern flyttat hemifrån. Någon mamma nämns inte i boken. Mikael Yvesands mamma gick bort i leukemi när han var elva år.

Med i romanen finns också berättarröstens kompisar Jocke och Davve.

– Vi var aldrig några tre musketörer, utan det var något jag hittade på. Jocke var i allra högsta grad min närmsta vän. Han liknar ingen annan människa, helt vild och fri. Extremt rolig, och samtidigt har han väldigt många nojor. Davve som bodde tvärs över gatan, man hängde med honom. Han fixade saker på ett sätt som vi saknade. Vi kunde inte fixa ett smack.

Har de läst boken?

– Ja, jag tror det. De är inga boksnokar. Jag tror inte de har kommit med någon djupare analys än att det var roligt. Vi är inte jättetajta längre tyvärr.

Max börjar nafsa på mitt anteckningsblock, som för att få mig att komma vidare i konversationen.

Har din syn på dig själv eller barndomen förändrats under skrivprocessen?

– Jag är så ointresserad av mitt eget psyke. Nästan allt är bara slump. Världen och tillvaron är bara ett hopskrynklat papper som driver runt. Men man får liksom självförtroendet. Det är ju jättekul att folk har gillat boken.

Allt är slump. Vad innebär det för dig?

– Att pusha mig själv, nu ska jag hoppa metaforiskt, det har jag ju makt över. Jag tror inte på ödet. Varför jag är som jag är har också att göra med barndomsminnena. Om man förlorar någon som står nära kanske man också blir rädd för att binda sig.

Han fortsätter:

– Jag tänker på min hund. Han kommer dö om tio år, vilket kommer göra mig förkrossad. Jag får inte hänga upp min tillvaro på andra människor och varelser. De kommer försvinna.

Slump eller inte. Klart är att Mikael Yvesands hemliga dokument blev romanen ”Häng City” som är nominerad till fyra priser.

– Jag önskar så himla mycket att jag bara kunde rensa huvudet från alla neuroser. Vad ska folk tycka om det här? Jag vill att alla ska glömma bort allt. Sedan vill jag att det ska gå jättelång tid, och då har jag blivit av med alla de självupplevda hindren. Och ja. Förväntningarna.

Läs också BT:s första debutantintervju här: