Catharina Miller: Mentalvårdsanstalterna var undersköna fängelser

Från den tjusiga receptionen rullade vi våra väskor genom en institutionslik korridor och öppnade så dörren till ett rum utrustat med luftkonditionering, satellit-TV, fjärrstyrda persienner och en ”kuddmeny”. På nattygsbordet fann vi svaret på vår outtalade fråga: en minnesbok med titeln ”Billeder fra en anden verden – den kellerske Anstalt i Brejning 1899–1999”. ( Poul Duedahl, Museet Kellers Minde.) Förordet ”På den ande side” var smärtsam läsning. ”Inde på den anden side, bak de tycke mure, boede de. De gale. De unormale. De afsidige. Afvigerne. Originalerne. Vanskapningerne. Idioterne. Tåberne. Tosserne. Undermålerne. Minusindividerne.” Vi befann oss alltså på en före detta mentalvårdsanstalt, ett öppet fängelse, placerat i denna undersköna natur.

Det sägs att grundaren, överläkaren Christian Keller, en gång hade kommit seglande på Vejlefjorden och tyckte sig ha funnit ”det smukkeste sted i Danmark”. Så det var här han valde att runt förra sekelskiftet uppföra ”De Kellerske Institutioner”, som kom att bli Europas största och modernaste. En hel självförsörjande by växte upp runt ”Slottet för idioter”. Personalen kom från hela Danmark, och det var Keller själv som anställde alla – han ville ha full kontroll.

Anläggningens exklusiva bubbelbad på terrassen med utsikt över bukten kändes liksom fel direkt efter läsningen, så efter ett dopp i havet tog vi en kvällsrunda i det stora område där de ”åndssvage” framlevt sina liv, från ankomsten vid portvaktsstugan till avfärden, då kistan bars ut till kyrkogården.

Fyra ståtliga byggnader inramar den inre parken, där bysten av grundaren intar en hedersplats. Huset mot norr var männens, det mot söder kvinnornas. Mot öster låg barnavdelningen och mot väster sjukhuset. På vår promenad passerade vi pojkarnas och flickornas respektive förläggningar, bageriet, skolan, vattenverket, professorsbostaden, tuberkulossanatoriet och lantbrukshemmet. Idag ingår husen i hotellverksamheten eller är ombyggda till bostadsrätter.

Men varför denna jättesatsning? Jo, för att den nya tiden hade anlänt, med tekniska landvinningar och stark ekonomisk tillväxt. ”Det moderne menneske” skulle inte längre gå klädd i vadmal, inte berusa sig, inte spotta på golvet och – framför allt – kunna behärska sina ”djuriska lustar”. De moderna dygderna var flit, sparsamhet, punktlighet och disciplin. En del människor passade inte längre in. Ett ”åndssvagt” barn blev en påminnelse om föräldrarnas egen skröplighet. Det var därför viktigt att barnet skickades bort, även om saknaden ofta var stor. Men så fanns också ”dåren”, vars familj säkert kände lättnad över att slippa ansvaret. Även normalbegåvade personer med ett fysiskt handikapp, till exempel blindhet, tvångsplacerades här.

Vetenskapsmannen i sin vita rock var den nya auktoriteten. Gud hade pensionerats, ersatt av vetenskapsmän som Charles Darwin och Gregor Mendel, vars teorier utgjorde basen för Christian Keller och hans kollegor. Människor med ”svaga gener” kunde bli en fara för samhället. Man måste därför begränsa ”de degenererades” antal, och livslång inspärrning blev alltså lösningen. Flykt var inte att tänka på. Anstaltsuniformen avslöjade den djärva rymmaren, som ofta straffades med vistelse i isoleringscell. Och hur skulle flykten förresten gå till? Anläggningen var ju avskuren från omvärlden av havet och skogen.

Keller delade in ”de åndssvage” i tre kategorier: arbetsföra, skolbarn och vårdkrävande. Den tredje gruppen ansågs som den minst samhällsfarliga. Men Keller hävdade att de intagnas oroliga inre och förvirrade hjärnor behövde yttre harmoni – och skönhet. Så han valde Danmarks vackraste plats för sina patienter, och han sparade inte in på kranslister och andra utsmyckningar. Han fick ett styvt jobb att försvara sina kostnadskrävande idéer mot riksdagsmännen som inte delade hans uppfattning, att endast det bästa var gott nog.

Fasta rutiner gällde för både arbete och vila ( man fruktade den farliga fritiden) , sträng hygien upprätthölls (”ren i skind, ren i sind”), och gymnastik stod på schemat. Kosten var noggrant komponerad; alla skulle få i sig nödvändiga vitaminer. Tidens gissel, tuberkulosen, skulle till varje pris bekämpas.

Keller betraktades av sin samtid som en osjälvisk fackman, vars arbete syftade till samhällets bästa. Han lyckades göra sig till en levande legend i sitt hemland och visade gärna upp sitt verk för utländska delegationer. Men han var förstås, som vi alla, ett barn av sin tid. Och det är här ordet rashygien visar upp sitt fula tryne. Den skulle hjälpa civilisationen på traven. Flera av Europas unga män med ”goda gener” hade stupat i första världskriget, och man måste nu rycka ut för att se till att människor med ”svaga gener” hölls i schack. Detta tänkande låg bakom Christian Kellers lagförslag i folketinget om sterilisering av ”åndssvage”. Det godtogs inte, men 1922 fick Danmark en lag som förbjöd ”åndssvage” och andra ”arvsbelastede” att ingå äktenskap, och i dess kölvatten blev under perioden fram till 1945 cirka 2 000 personer tvångssteriliserade eller kastrerade. (Hitlers Tredje rikes lag omfattade även homosexuella.) Tvångsaborter blev också vanliga. Dessutom infördes intelligenstester. Var kvoten under 75 förklarades man ”åndssvag” och förpassades till anstalt. Men inte ens en test behövdes alltid. ”Hygieniska expeditioner” skickades ut i skolorna, och det räckte ibland med att fråga läraren vem som var dummast i klassen.

Men hur var det i Sverige? Vi hade ju inte förlorat några unga män med ”goda gener” i första världskriget. Det verkade inte ha varit någon större skillnad, vilket framgår av mängden rapporter, böcker (som Eva F Dahlgrens ”Farfar var rasbiolog” och ”Fallna kvinnor”), och filmer, (som Amanda Kernells ”Sameblod”). Den skamliga behandlingen har blivit väl dokumenterad.

En mentalinstitution liknande Kellers byggdes 1912 i den sköna Tjustnaturen vid Västervik. Inte heller där snålades det. Man kostade på sig en berömd arkitekt, Axel Kumlien, som bland annat hade ritat Grand Hotel i Stockholm. Namnet Västerviks hospital ändrades senare till Sankta Gertruds sjukhus. (Det fanns ett ”tvillinghospital” i Säter i Dalarna.) Precis som på Kellers var anstalten i princip självförsörjande. Frukt och grönsaker odlades, och man födde upp svin. De arbetsföra männen stod för skötsel och skörd, kvinnorna spann, vävde och sydde kläder. De intagna tycks ha fått mera vård och terapi här än på Kellers, men 1949–1955 lobotomerades ett 90-tal patienter.

Efter de båda världskrigen kom man i Europa att gradvis ta avstånd från de rashygieniska teorierna. Vetenskapen skulle nu grundas på etik, men det tog tid för de nya tankarna att få fäste. Även på Christian Kellers anstalt kom man till insikt om att de ”åndssvage” inte längre borde isoleras från det övriga samhället, undanstuvade i sovsalar och utan möjlighet till privatliv. De nya idéerna anammades även på svenska mentalsjukhus som Sankta Gertrud.

Allteftersom mentalvårdsanstalterna slagit igen portarna, har patienterna slussats ut i samhället. Nu ska de med hjälp av lokala myndigheter, och inte minst förbättrad medicinering, kunna leva ett fritt och självständigt liv. Det har inte alltid gått så bra. Två av resenärerna i vår grupp på Kellers Park & Spa hade erfarenhet av denna kursändring, den ena från sitt arbete på Beckomberga i Stockholm, den andra på Hedagården i Fristad utanför Borås. ”Det var sorgligt och hemskt innanför murarna på Beckomberga, och sorgligt och ensamt utanför.” Den tidigare vårdaren på Hedagården nickade instämmande.

Idag, när Kellers har omvandlats till lyxhotell och Sankta Gertrud till attraktiva bostäder, kan man inte undgå att reflektera över sakernas tillstånd. Ingen vill ha tillbaka den gamla onda tiden, men var finns den nya, goda? När första chocken över tillvaron på Kellers Anstalt hade lagt sig, började vi se oss omkring med klarare blick. Och då såg vi inte bara övergreppen, utan även omtanken, uttryckt i den oslagbara placeringen i landskapet och den påkostade arkitekturen. Endast det bästa var gott nog, och Christian Keller tog som bekant strid för sina patienter. Felaktiga tankar tänktes, men det fanns också goda avsikter.

Så sista kvällen satt jag i bubbelbadet på terrassen och njöt av den gudomliga utsikten över Vejlebukten. Och när jag åker till Västervik i sommar blir det besök i Gertrudsviks sjöstad, där man på Psykiatriska museet ger en inblick i anstaltens historia, som även där redovisats i bokform. Sankta Gertrud har också inspirerat till en fiktiv berättelse, där ”skuggor av det förflutna sveper in” (”Sinnesslö” av Niklas Wrångberg). Själv minns jag den stämpel jag fick efter den obligatoriska IQ-testen i min amerikanska skola vid höstterminsstarten 1959. Mitt dåliga resultat klassade mig som på gränsen till debil. Det nya, främmande språket var en bidragande orsak, och i en annan tid hade jag kanske suttit illa till. Men idag ska vi inte förhäva oss. Skandalerna kring indragen personlig assistans är en nyttig påminnelse om att vi fortfarande har långt kvar till målet, uttryckt i Musikhjälpens tema 2018: Alla har rätt att funka olika.