Mari Larsson: ”Idag hör jag ekon från dessa röster!”

Adolf Hitler, ledare av det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP), hade tillkännagivet ”en stor ny epok i Tysklands historia” och hans politiska mål hade inte låtit vänta på sig när partiet kommit till makten. Efter att ha gått till val på att minska arbetslösheten, förbättra ekonomin, bygga ut äldreomsorgen och värna de tyska medborgarnas rättigheter, gick de från ord till handling.

NSDAP var ett populistiskt parti som inte placerade sig på höger- eller vänsterskalan. I stället slog de ihop den tidens två stora inriktningar – nationalism och socialism.

Landet skulle i första hand se till sina egna medborgare och om det inte var möjligt att sörja för hela befolkningen skulle de som tillhörde ”främmande nationer” utvisas ur riket. De betonade att de var för religionsfrihet, men ville bekämpa ”den judisk-materialistiska andan”. I valmanifestet, som antogs 1920 och förblev detsamma till 1945, stod att endast folktyskar kunde räknas som tyska medborgare. Och en folktysk var den med tyskt blod, oavsett religion. Därför kunde ingen jude räknas som folktysk.

Partiet hade växt fram under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet och i takt med den försämrade tyska ekonomin ökade de stadigt. I sviterna av förlusten av första världskriget, Versaillefreden och den stora börskraschen i USA 1929, hade Tyskland drabbats hårt med stora ekonomiska svårigheter och massarbetslöshet. Många började tro att det behövdes en stark man som Adolf Hitler för att få ordning på landet.

När NSDAP blev det största partiet i riksdagen, hösten 1932, krävde Hitler att få bli rikskansler. Landets dåvarande president Paul von Hindenburg vägrade dock först att släppa fram Hitler, men efter påtryckningar från de konservativa fick Hitler trots allt denna position under villkoret att endast två nazister fick ta plats i regeringen. På detta sätt trodde man att de kunde hålla partiet under kontroll.

Idag hör jag ekon från dessa röster. De som talar om den svenska folksjälen, den svenska essensen, att bete sig svenskt nog eller vara tillräckligt mycket svensk. Vem är det? Vem uppfyller dessa kriterier? De svenska judarna, som fortfarande håller fast vid sina egna traditioner trots att de samtidigt också lever i det svenska samhället? Eller samerna, romerna? Eller kanske de invandrare som har bott här i två eller tre generationer? Eller de svenska muslimerna?

Vem bestämmer vem som är svensk nog? Räcker det med att ha ett svenskt medborgarskap? Att känna sig svensk, att älska Sverige, att vilja studera eller arbeta i detta land? I nationalsocialisternas Tyskland räckte det inte.

Tyskland omvandlades på kort tid från en demokrati till en diktatur. I mars 1933 utlyste Adolf Hitler ett nyval då han hoppades få en majoritet av rösterna och ta total kontroll över landet, men nazisterna fick endast 44 procent av rösterna och tvingades återigen att bilda en samlingsregering.

Hitler formulerade då en fullmaktslag som gav nazisterna rätt att regera i fyra år utan riksdagens godkännande. Han lovade att lagen inte skulle påverka riksdagen eller presidentämbetet och för att försäkra sig om att den nya lagen röstades igenom, fängslades de största motståndarna.

Lagen antogs den 23 mars 1933 och de demokratiska rättigheterna upphävdes. Samma månad öppnades koncentrationslägret Dachau där politiska motståndare internerades. All politisk opposition förbjöds och media censurerades. När president Paul von Hindenburg avled året därpå, utropade Adolf Hitler sig själv till Führer (ledare) över Tyskland.

Förföljelsen av judar, romer, funktionsnedsatta och homosexuella påbörjades omedelbart. I april 1933 skedde en organiserad bojkott mot alla judiskt ägda affärer i landet och strax därefter fick judiska ungdomar inte gå kvar på läroverk eller universitet.

Sjuåriga Margot tvingades att sitta längst bak i sitt klassrum, separerad från sina icke-judiska klasskamrater. Familjen Franks släkt hade bott i Frankfurt am Main i hundratals år. De tillhörde en väletablerad judisk släkt och hade lyckats arbeta sig fram inom bankväsendet. De var mycket patriotiska och stolta tyskar, de hade liberala värderingar och Otto Frank hade varit officer under första världskriget och mottagit järnkorset för sin tapperhet. De var som många andra tyskar vid den här tiden. I nazisternas ögon var de dock inte tyskar. De hade ingen tysk folksjäl. De hade inte tyskt blod. De kunde således aldrig räknas som äkta tyskar. De var endast ”gäster” i landet och de fick aldrig finnas där på bekostad av de ”riktiga” tyskarnas välfärd.

Familjen Frank, liksom resten av deras släkt, lämnade Tyskland. Det land som de alltid sett som sitt självklara hemland. Familjen fick asyl i Holland men blev senare statslösa då deras tyska medborgarskap togs ifrån dem. När Tyskland ockuperade Holland 1940, försökte de än en gång fly. Denna gång till USA, men flyktingpolitiken var hårt åtstramad. De fick ingen plats inom den utmätta kvoten. Gränserna var stängda.

I juli 1942, påbörjades deportationen av de holländska judarna. Sextonåriga Margot var bland de första i familjen som fick order om att inställa sig till deportation. Familjen Frank gick då under jorden i ett sista desperat försök att rädda sig undan förföljelserna. De levde gömda i mer än två år innan de förråddes och deporterades till Europas största förintelseläger – Auschwitz-Birkenau i Polen.

Endast fadern Otto överlevde Förintelsen. Han var ett av få undantag. Anne dog av svält och tyfus i koncentrationslägret Bergen-Belsen på våren 1945. Margot hade dött någon dag tidigare i britsen bredvid Anne, också hon av svält och tyfus medan mamma Edith dog i Auschwitz-Birkenau.

Förintelsen handlar om de som inte överlevde. Sex miljoner judiska män, kvinnor och barn togs ifrån sina hem, ägodelar, arbeten, utbildning, husdjur, fritidsintressen. De svältes, misshandlades, diskriminerades, torterades. De stängdes in, de sköts ihjäl, frös ihjäl, slogs ihjäl och gasades ihjäl. Kropparna slängdes i massgravar eller brändes upp.

Förintelsen var det slutgiltiga stadiet av år efter år av ord, diskriminering och hat. Det som en gång började med ett partiprogram som slog fast vem som kunde räknas som en tysk medborgare, vilka som hade de verkliga rättigheterna till landet och dess välfärd, hade övergått till en diktatorisk terrorstat, inskränkning av mänskliga rättigheter, utpekning, diskriminering, utstötning och slutade med det värsta folkmordet i vår historia.

Idag hör jag ekon från dessa röster. Dagens situation är inte densamma som 1920- och 30-talets Tyskland och Europa, men det är dags att vi alla är vaksamma.

Av: Mari Larsson