Många vinster när Courtney Barnett saktar ner

När hon nu är tillbaka med ”Things take time, take time”, karriärens tredje (solo)album i ordningen så är läget däremot annorlunda. Här lutar hon sig tillbaka för en stund, och tillåter musiken att ta just tid. Upplägget är mjukare, mer svävande och med berättandet högre upp i ljudbilden. Återhållsamt, men utan att förlora i coolhet och edge.

”In the morning I'm slow, I drag a chair over to the window. And I watch what's going on, the garbage truck tiptoes along the road. Light a candle for the sufferin', send my best wishes with the wind. All our candles, hopes and prayers, though well-meanin' they don't mean a thing. Unless we see some change. I might change my sheets today” ("Rae street").

Även de musikaliska detaljerna lyfter när gitarrmattorna lättar. Claves, pulserande basgångar, hesa riff och tangentnedslag går samman i dynamiska arrangemang som livar upp Barnetts förkärlek för det repititiva.

Som bäst blir det i den inledande ”Rae street”, i varmt luftiga ”Here’s the thing”, den försiktigt poppiga ”Before you gotta go” och avslutande ”Oh the night”. Alla lättillgängliga, personliga spår med raka odramatiska texter som balanserar fint mot soundet i stort.

Utvecklingssteg behöver inte nödvändigtvis vara storslagna eller leda till att musiken helt byter riktning. Courtney Barnett har hittat en väg framåt som också hänger nära samman med hur den artistiska banan sett ut fram tills nu. En fin vinst i ett annars ofta rastlöst musiklandskap.