Magnus Uggla säger ”skrattar bäst som skrattar sist” på 330 sidor
Johnny the fucker
Författare: Magnus Uggla
Förlag: Norstedts
Magnus Uggla är rebellen. Den något sjaskiga, men evigt coola killen som vägrade bli vuxen och lyckades med det. Hur han i hela friden hamnade i Melodifestivalen den där gången 1979, bara för att komma sist, har jag egentligen aldrig begripit.
Svaret, eller egentligen försvarstalet, finns i nya romanen ”Johnny the fucker”. Namnet är så klart en parafras på låttiteln ”Johnny the rocker”, som är hela anledningen till att boken blev till.
Magnus Uggla skriver sin berättelse som dagbok, i jagperspektiv, med stolpiga meningar som om det verkligen vore skrivet av en ung och trulig Magnus Uggla och inte hans nutida övre medelåldersmotsvarighet. Det kan vara ett stilgrepp, men det funkar sådär.
”Den röda tråden – medverkan i Melodifestivalen – behandlas hela tiden som ett nödvändigt ont. Han vill absolut inte, men han måste för att väcka det falnande intresset för honom.”Elin Thornberg
Boken har beskrivits som en satir över musikbranschen, vilket kunde varit både kul och skandalöst. Undertiteln ”baserad på en ganska sann historia”, antar jag ska ses som en sköld mot diverse förtalsanmälningar. Men Magnus Uggla är för snäll. Han lägger de flesta av sidorna på att namndroppa skivbolagschefer, journalister och annat löst musikfolk. De figurerar alla i en ändlös radda anekdoter, som bara löst hänger ihop med berättelsen. En något hårdare redaktör hade kunnat stryka hårt.
Det blir så klart snart tröttsamt. Efter att ha hängt med Magnus Uggla på oräkneliga skivbolagsmöten, till studion, på promenader och allehanda fylle-eskapader, alla ackompanjerade av tjuriga tankemonologer, undrar man när han egentligen tänker komma till sak. Den röda tråden – medverkan i Melodifestivalen – behandlas hela tiden som ett nödvändigt ont. Han vill absolut inte, men han måste för att väcka det falnande intresset för honom till liv.
Det blir en lång dags vandring mot ett hyfsat förutsägbart slut. Egentligen känns det som att Magnus Uggla mest vill säga ”skrattar bäst som skrattar sist” om hela historien. För så himla dåligt gick det inte. Trots den där sistaplatsen hjälpte låten till att cementera hans plats i den svenska musikhistorien. Han blev folkkär, fanskaran ökade och låten blev en av de mest lyssnade låtarna det året.
Det känns som att det hade gått att säga det lite snabbare än på 330 sidor.
Så lät det när Magnus Uggla medverkade i Melodifestivalen 1979:
