Magiskt av Say Lou Lou

Så efter ett par kreativa år så bör de skickliga svensk-australiensiska systrarna producerat något närmast episkt. Som sagt, höga förväntningar.

Redan i första spåret Ana märks det att popduon tagit sig utanför boxen och plockat in inspiration från 50- och 60-talet och fått ihop låt som låter tidig James Bond-film. Ett soundtrack till romantik, mystik och action. Samtidigt som låten är typiskt radiopoppig.

Och så fortsätter det, främmande element har plockats in i nästan alla de sju spåren och håller lyssnaren på tårna till svängiga popmelodier.

Mörka, men fantastiska ”Limbo” har toner från Mellanöstern och ”Phantoms” flirtar med stjärnor som Abba och Madonna.

Albumet är sensuellt, lynnigt och drömskt. Och framför allt väldigt bra. Melodierna är klassiska men blir spännande med lager på lager av effekter och samplingar och en närvarande svärta. Men de lyckas ändå vara subtila och allt hålls på en lagom dansvänlig nivå. Produktionen är maffig och känns väl genomtänkt medan texterna är klipska och rappa. Alltid med glimten i ögat trots mörkret, alltid ett varv till.

Så levde de upp till förväntningarna? Låtarna ja, men efter tre år i en kreativ bubbla hade jag hoppats på några ännu större utsvävningar och ett längre album.

För besvikelsen ligger i antalet låtar. Sju är ovanligt få på ett album och jag tycker inte att helheten hinner få fart innan det tar slut. Den röda tråden verkar klippas på mitten och jag vill ha minst tre spår till. Det låter som en futtig grej att klaga på, men här kändes det för första gången avklippt, som om de inte hunnit klart.

Dessutom är de sju befintliga låtarna mycket trevlig lyssning och jag vill höra mer bara för att det är så magiskt bra.