Lyckad premiär för ”Håkanmusikalen” på operan

Den som oroat sig för att musiken skulle förvanskas eller käckas till kan släppa det. Det mörka och skeva finns kvar. Arrangemangen är genomtänkta och passande, kontraster används väl liksom det pampiga blåset och den maffig kören. De två nya låtarna smälter in, och Kristina Issa som papperslösa Amira gör stordåd med ”Vem vill vara din vän när du taggat glansen”.

Ändå finns det något paradoxalt i att göra musikal av just Hellströms låtar. Minns debatten om falsksång och skönsång, där Håkan Hellström av någon anledning jämfördes med musikalstjärnan Peter Jöback, och den enas röst påstods ha själ och den andra skolning. Som att det skulle utesluta varandra Men det visar hur olika musikaliska världar betraktas och bedöms. Den här idén är lika mycket självklar som riskabel.

Allt utspelas under ett dygn, och handlingen är liksom Hellströms texter mer fragment av berättelser. Göteborgsoperan precis vid älven har nära till många av de besjungna miljöerna, men kanske inte till kvällens omsjungna människor. Lena (Anna-Maria Hallgarn) är alkoholiserad, hennes vuxna dotter Eva (Nina Zanjani) psykiskt skör och ihop med mammans gamla polare Tommy (Vilhelm Blomgren) som hon träffat vid protesfabrikens stängsel. Han har i smyg träffat någon annan, och är också den som en gång svek Fernando (Sofia Pekkari) som just kommit ut från fängelset och är besatt av sitt rykte och hämnd. Karl-Johan som en gång fick gå från Pååls bageri är nu 39 är, jobbar med stadsplanering och är trött, så trött. Sammanhållande länk är pensionären Allan (Michalis Koutsogiannakis) som inte vill lämna sin bänk på kajen.

Det börjar stillsamt vid Drömmarnas kaj, med tre Glenn uppflugna på en containervägg. Containrarna blir sedan lägenhet, balkong och en scen för rockbandet Rymdens Fisk med bland andra slagverkaren Finn Björnulfson och gitarristen Simon Ljungman från Håkans kompband.

Att blanda musikalartister och skådespelare med olika röstbakgrunder är ett lyckat grepp, både i stort och när sången delas i enskilda nummer. Rader från sångtexter plockas in i dialogen, ibland lyhört, ibland stelt och sökt, som när det är fotbollsderby på gång. Det regnar referenser även i bild, och en Frälsningsarméinspirerad orkester får sjunga delar av ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”.

Det händer mycket, och det blir svårt att veta var blicken ska vila. På Tommmy och Eva som grälar efter att kärleken bytts till misstro, eller på luftakrobatsparet vars rörelser kommenterar känslorna? Bland de överdådiga shownumren finns ”När lyktorna tänds” som blir en singing in the rain med paraplyer och personer som svävar upp i luften. Däremot krockar låttext och dansnumrets spralliga estetik i ”Dom där jag kommer från”.

Återkommande teman i musikalens berättelse är ensamhet och svek, längtan och brustna drömmar. Drömmarnas kaj är snarare platsen för dem som vars drömmar inte blev av. Ändå finns det något jublande och lekfullt över uppsättningen, och finalen är lika överdådig som bisarr, med karnevalsstämning, glitter och huvudbonader som föreställer allt från skaldjur till göteborgska byggnader.

Det går inte annat än säga att Göteborgsoperan lyckats. Men två saker funderar jag på. Hur det känns för dem som levt sitt liv och fått tröst och glädje genom originaltexterna. Och hur det funkar för den som inte är på förhand bekant med musiken.