Lundin har en unik känsla för språk och ton
Erik Lundin
Album: Zebrapojken
Bolag: Mansa banda music
Hip hop
När Erik Lundin släppte EP:n ”Suedi” 2015 förändrades den svenska musikscenen för alltid. Med ett språk som skulle göra både James Baldwin och Selma Lagerlöf avundsjuka skildrade han ett samhälle som många fler än du och jag behöver höra om. I ett rasande men koncentrerat tempo och med ett glödande fokus rappade han om hur det inte räcker att vara född i Sverige för att räknas som svensk, om den osynliga rasismen som finns runt omkring oss och ett förortsliv som är vardag för vissa men fantasivärld för andra. För den som hörde texterna eller novellerna om man så vill, var det omöjligt att inte bli knockad av kraften på ”Suedi”. Det stod snart klart att Erik Lundin, vars fullständiga namn är Ibrahima Erik Lundin Banda, hade förändrat den svenska musikscenen och dess inriktning på samma djupgående sätt som The Latin Kings gjorde med ”Välkommen till förorten” och The Knife med ”Deep cuts”.
Nu släpper Erik Lundin äntligen sitt debutalbum ”Zebrapojken”. En samling låtar som har formats av att förlora nära och kära och hur det är att förhålla sig till dåliga besked, samtidigt som man själv skördar stora framgångar. I en intervju i tidningen Filter säger Erik Lundin: ”Jag gick på tre begravningar, tre torsdagar på raken. Själv var jag nominerad till höger och vänster, fick priser och utmärkelser. Det betyder allt för mig och jag är lycklig över det varje dag, men – även om det känns tungt att säga – är det trivialt i sitt sammanhang”. Det är dessa kontraster som gör Erik Lundin till zebrapojken, vilket är albumets titel.
Det skulle inte vara några problem att skriva en uppsats om varje enskild låt på ”Zebrapojken”. Så mångbottnade, språkligt skickliga och laddade är de. Det är som att varje mening har bearbetats för att obehindrat haka i nästa och ge maximal sprängkraft. Men när Erik Lundin framför låtarna känns det som att de har skapats i stunden. Orden forsar ur hans mun och det finns knappt tid att andas, för allt måste sägas. Från ilskan i den fenomenala ”Nu dom frågar”, till tacksamheten i ”Vi kunde dött hundra gånger” och ångesten i ”När hissen tystnar”. Eller när han rappar om att överleva helvetet i huvudstaden. Han säger: ”Jag såg saker som jag aldrig har dragit för pressen. Växte upp mellan blattepacket och dom med nazze-snacket som jaga’ kvinnor och barn och som hylla’ axelmakter. Fått sina åsikter från rasse-farser som fått dom på kafferaster”.
Så se till att ha texterna bredvid när du lyssnar, för du vill inte missa någonting.
