”Londonflickan” präglas av kvinnoperspektiv och intressanta personer

”Londonflickan” är andra delen i en tänkt serie om kvinnors liv under 1900-talet. Första delen, ”Bomullsängeln” tilldrog sig mest i Vasa i Finland och på den fabrik som gick under namnet ”Bomullsfabriken”. Där arbetar Hilda och hennes fackligt engagerade vän Helli och läsarna följer fabrikslivet, längtan efter kärlek, födslar och död. Jag tyckte redan då att detta radarpar med de olika perspektiven var intressanta.

I andra delen får vi fortsätta följa Hilda och Helli, nu allt äldre och slitna. Många är tankarna om hur länge de ska orka och oro för hälsan. Längtan efter närhet och efter barnen finns hela tiden med. Helli får föra fram att tack vare facklig kamp är arbetsmiljön trots allt bättre.

Men huvudfokus ligger på Hildas barn, Greta och Jonni. Dessa flyttar till Sverige, som utmålas som den tidens utopi med välfärdsstruktur som gör livet något lättare. Finland är hopplöst efter och omodernt. Jonni blir facklig ombudsman och avancerar på detta sätt, Gretas längtan tar henne ända ut till London.

Jag tycker att Susanna Alakoski lyckas väl med denna gestaltning av ett Sverige och Finland som inte är särskilt långt borta. Här finns rätt mängd precisa detaljer som gör tidsskildringen trovärdig. Världshändelserna finns någonstans i utkanten men det är den nära historien som står i fokus. På många sätt faller boken väl in i arbetarlitteraturens historia och det gäller även research inför skrivandet.

Kunskapskälla att ösa ur är, förstår jag, Alakoskis egen släkthistoria med en mamma som både arbetade på textilfabrik och tillbringade tid i London. Men hon har gjort mer än så, boken har föregåtts av samtal med textilarbetare i Skellefteå, ett insamlande av material som kom länsarkivet till godo. Jag kommer att tänka på Gräv-där-du-står-rörelsen från 1970- och 80-talen som just lyfte fram arbetarnas egen historia genom minnen, foton och annan dokumentation. På ett sätt är denna bok ett utmärkt exempel på detta.

Romanen är fiktion och att gestalta all denna historia är naturligtvis inte lätt. Hur förklarar man fackföreningsrörelsens uppkomst? Susanna Alakoski låter personer berätta för andra – föreläsaren på fackföreningskursen, Greta för sina barn, en sarkastisk kollega som punkterar förmannens prat. Detta fungerar för det mesta alldeles utmärkt, någon gång blir framställningen väl docerande.

Personerna fastnar i minnet. Min tro är att det är Greta och hennes mamma som får flest sympatiröster. Roligt hade varit om den tråkigare brodern Jonni fått komma till tals lite mer, hans dumdryghet kan inte enbart bero på den manliga positionen. Eftersom det kommer fler delar kan denna fördjupning komma.