Logiska luckor och platta karaktärer i ”Men in black: International”
Men in black: International
Actionkomedi
I rollerna: Tessa Thompson, Chris Hemsworth m fl
Regi: F. Gary Gray
Ända sedan ”Men in black 3” (2012) har det lekts med olika idéer på nya filmer i den populära sciencefiction-serien. Nu har vi slutligen fått ”Men in black: International”, men om detta var det absolut bästa som gick att kläcka ur sig skulle jag inte vilja ta i de andra alternativen med tång.
Tjugo minuter in i filmen började jag undra hur lång tid det var kvar. Efter trettio var jag redan sjukt irriterad på alla logiska luckor, som skickar ut tydliga signaler om att manusförfattarna antingen är väldigt lata, eller helt dumma i huvudet. Dessutom följer handlingen mullvadsspåret, den absolut tråkigaste av alla intrigknutar eftersom det alltid går att lista ut vem förrädaren är redan i första akten.
Ett försonande drag är att konceptet jämställdhetsuppdaterats med (titeln till trots) en man och en kvinna i huvudrollerna: Agent M (Tessa Thompson) och Agent H (Chris Hemsworth). Tessa Thompson (”Dear white people”) är ett berömvärt val med sin utstrålning av integritet och skärpa. Chris Hemsworth å sin sida verkar tillfreds med att spela bimbofierad Ken-docka. Tyvärr är båda deras rollfigurer alldeles för dåligt skrivna och kemin mellan dem obefintlig.
Vad mer? Knappt ett enda skämt landar där det skall vilket förvandlar dialogen till en massa intetsägande pladder. En del specialeffekter är undermåliga. Och hur fräscht känns det att filmens båda utomjordiska skurkar har förklädnader som är misstänkt lika islamistiska självmordsbombare?
Jag kollade nyligen på den första ”Men in black” från 1997, som höll riktigt bra fortfarande. Att jag skulle göra detsamma med ”Men in black: International” om 22 år känns bortom orimligt. Jag är glad om jag någonsin slipper se den igen.
