Linnea Axelsson ställer höga krav på sina läsare
Magnificat
Författare: Linnea Axelsson
Förlag: Albert Bonniers
En text kan läsas på många olika vis. Och om man tänker efter så bildar ju själva texten bara hälften av grunden i en läsupplevelse. Den andra hälften är beroende av hur exempelvis en roman läses. Att vara läsare kräver därför viss följsamhet, inte minst därför att en del texter påkallar en viss sorts läsning för att överhuvudtaget kunna göras rättvisa. Läsaren måste helt enkelt kunna möta en text halvvägs för att texten ska få en möjlighet att växa sig hel. Linnea Axelssons Augustprisbelönta författarskap tycks vara präglat av den sortens förväntning på läsaren. För vem utan höga förväntningar på sina läsare skulle väl annars kunna få för sig att som i ”Aednan” (2018) välja eposets form. Också i den nya romanen ”Magnificat” är de högt ställda förväntningarna inskrivna.
Även om författarens nya roman på boksidorna ser ut som vanlig romanprosa skapas det också i dessa rader, i hennes språk, en stark känsla av mystik varvad med vardaglig realism. Utåt sett är berättelsen ganska enkel. Berättarjaget, en ung samisk kvinna bosatt utanför Paris, får av en vän en fråga om att ställa upp som surrogatmamma. En för romanen viktig tematik kring moderskap och livets gåva återfinns även i titeln. ”Magnificat” kallas också den lovsång som Jesu moder Maria formulerade då hon enligt Lukasevangeliet besökte den med Johannes Döparen gravida Elisabet. Romanen som helhet bjuder verkligen in till den sortens djuplodande, eller om man så vill mystiska, och fascinerande läsning.
Då berättarjaget morgonen efter vännens fråga vaknar upp på ett hotellrum inne i Paris, sitter plötsligt hennes sedan länge avlidne ungdomskärlek där. Därmed aktualiseras ännu en viktig tematik i berättelsen. Han följer tyst med henne då hon beger sig genom staden för att ta sig hem till man och dotter. Under promenaden minns den unga kvinnan sitt liv, inte minst den komplicerade relationen med sin egen mor. Men hon minns också den lust som en gång väcktes med den nu avlidne pojkvännen, som alltså går bredvid henne. Utöver moderskapets mystisk-mytiska motiv så finns det med andra ord även en hel del tankar om livet, döden och sexualiteten att försöka förstå i romanen.
Det rinner många vindlande minnesbäckar genom berättarjaget på vägen hem till sin familj. Ur minnet öser hon, med en lugn och lite vemodig ton, starka erfarenheter om livet, döden, sexualiteten, föräldraskap, kärlek, vänskap och den samiska identiteten. Berättelsen beskrivs nog bäst som en lång vindlande inre monolog, vilket är både en styrka och svaghet i romanen. Det är en styrka eftersom berättargreppet ger ett stort utrymme för den mystiska livsvisdom som gör sig väldigt bra i kalejdoskopiska reflektioner i gränslandet mellan liv och död. Samtidigt kan det för en del säkert innebära en rejäl utmaning att våga släppa taget för att bara följa med i det forsande berättarflödet. Läsare som inte tycker om den sortens läsning kan nog uppfatta romanen som en aning osammanhängande och lite svår att greppa.
”Utöver moderskapets mystisk-mytiska motiv så finns det med andra ord även en hel del tankar om livet, döden och sexualiteten att försöka förstå i romanen.”
