Annons

Lilla Debutantpriset 2024: ”Kanske, kanske inte”

18-åriga Viggo Granberg är en av de två andrapristagarna i Borås Tidnings Lilla Debutantpris 2024. Hans novell ”Kanske, kanske inte” kan beskrivas som ett sagoäventyr med en mörk botten och ett obehagligt slut.
Lilla Debutantpriset 2024 • Publicerad 24 mars 2024
“Jag har en hemsk känsla i bröstet. Har inte ni det?” Christophers röst ekar onaturligt högt i den tysta skogen.Foto: Helena Landstedt/TT

“Har han slagit dig sedan senaste gången vi sågs?”

“Näej, det vågar han inte längre.” säger pojken. Han sitter mitt emot en äldre kvinna i ett sterilt rum. Kvinnan har ett varmt ansikte och ett inbjudande leende.

Annons

“Jaså?” frågar kvinnan och ler uppmuntrande, “Varför inte det?”

“Mästerkatten.”. Pojken sträcker stolt fram bröstet. ”Mästerkatten i stövlar. Han skyddar mig!”. Kvinnan får en liten rynka i pannan. Samtidigt som hon skriver ner ett par ord i det lilla blocket hon har i knät frågar hon:

“Jasså gör han det? Kan du berätta mer om den här Mästerkatten?”

”Ja, det kan jag!” utbrister pojken. “Han valde mig för pappa är dum mot mig. Han är lika lång som mig och har orange päls och ett svärd. Och han har höga svarta stövlar och en stor hatt. Och hatten har en fjäder i sig.” Kvinnan nickar.

“När träffade du honom för första gången?”. Pojken funderar en stund. Han biter sig i läppen, trots att inte frågan borde vara särskilt svår att besvara. Men pojken är ju inte heller som alla andra. Tillslut säger han:

“Några veckor sedan.”

“Och din pappa har inte gjort något mot dig sedan dess?”

“Nepp! När vi träffades första gången sa han att han alltid skulle skydda mig. Så varje gång pappa ska slå mig så blundar jag, och när jag öppnar dem igen ligger jag i min säng och sover. Han är helt fantastisk!”. Pojken ler barnsligt.

“Ja, han låter verkligen helt fantastisk.” mumlar kvinnan. ”Nästan för bra för att vara sann”, tänker hon.

“Det räcker nog för idag, Christopher. Jag hör med din mamma när vi kan träffas nästa gång.”. Pojken kastar sig upp. Han tvekar en stund men bestämmer sig sedan för att ge kvinnan en kram.

Annons

“Hejdå, fröken Hennington!”

När Cristopher öppnar dörren möts han av en kvinna i 30-årsåldern som omfamnar honom. Hennes bruna hår täcker nästan hela honom.

“Väntar du här ute medan jag går in?”

“Ja, mamma.” säger han, men när kvinnan stänger dörren bakom sig gör han inte det. Istället öppnar han ytterdörren och går ut, mumlande till någon, eller ingen, framför sig.

“Är det inte farligt där ute?” frågar pojken, med ögonen vitt uppspärrade.

“Nej, tänk vad mycket du kan hitta där ute!” ropar Åsnan.

“Som vadå?” gnäller pojken.

“Tänk om du hittar ett godisland!” utbrister Pinocchio och hoppar exalterat. Gångjärnen i hans knän gnisslar lätt. Pojken blickar oroligt ut i den mörka skogen utanför fröken Henningtons kontor. Han vänder sig till Mästerkatten och höjer frågande på ögonbrynen.

“Du vet att jag alltid skyddar dig!” säger den orangea katten. En rynka, likt den fröken Hennington fick under mötet, dyker upp i Christophers panna. Till slut säger han:

“Kör till. Vi går en bit in och ser vad vi hittar!”. Pojken börjar gå mot skogen. De andra följer efter, och så träder de fyra vännerna in bland tallarna. Bakom dem bildas en lång skugga då sensommarsolen strålar sin sista värme innan oktoberkylan anländer och stoppar den i sin ficka.

Annons

Vännerna vandrar sida vid sida under spänd tystnad, som blir mer spänd i takt med att träden växer sig tätare. Snart omsluter mörkret dem helt. Skuggorna är nästan för svarta för att vara naturliga. Christopher sväljer högt och säger:

“Jag har en hemsk känsla i bröstet. Har inte ni det?” Hans röst ekar onaturligt högt i den tysta skogen. Mästerkatten skakar på huvudet. Pinocchio kastar en blick på honom och gör likadant, men direkt växer hans näsa och det dyker upp röda fläckar på hans träiga kinder.

“Jag ska inte ljuga, jag är vettskrämd!” säger Åsnan och brister ut i ett nervöst skratt. Trots att han ropade högre än Christopher ekar inte hans röst. “Det här är värre än när jag träffade den där draken när jag var ute med Shrek!”.

Ändå fortsätter de längre in i skogen. De går på rad, med Mästerkatten först och Åsnan sist. ”Jag vill verkligen inte fortsätta, men Mästerkatten skulle bli besviken om han visste att jag ville vända!”, tänker Christopher.

Plötsligt bryter Pinocchio tystnaden och ropar:

“Vad äter du på?”. Han har vänt sig om och stirrar på Åsnan.

“Bröd! Jättegott!”

“Var fick du det ifrån?” frågar Mästerkatten.

“De har legat längs hela stigen!” mumlar Åsnan genom tuggorna.

De tittar ner, och mycket riktigt ligger där brödbitar. Spåret fortsätter förbi toppen av kullen framför dem. Mästerkatten öppnar munnen igen när han plötsligt avbryts av ett lågt, skräckinjagande morrande till vänster om dem.

Annons

“En varg!” utbrister katten. “Spring!”

Utan ett ord till börjar de rusa uppför kullen. Den mörka, enorma varelsen bakom dem skäller och sätter av efter dem. Åsnan kommer till toppen av kullen först.

“Ett hus!” utbrister han chockat.

“Vad säger du?” flåsar Christopher fram.

“In i huset!” ropar katten “Det är vår enda chans!” I en glänta nedanför kullen finns ett brunt hus. Vännerna rusar nedför backen med vargen i hälarna. När Åsnan är framme vid dörren rycker han upp den. ”Den var upplåst!”, tänker Christopher lättat. De kastar sig in och Åsnan hinner precis stänga och regla dörren bakom Pinocchio innan vargen når fram. Tunga dunsar ljuder från dörren, men den är orubblig.

“Här inne är vi säkra.” tröstar mästerkatten. Vännerna ser sig andfått omkring. Huset är ett stort rum. I mitten finns ett bord och fyra stolar. I en öppen spis står en stor kittel och bredvid står två enorma, mörka burar med tjocka metallstänger.

“Vad tror ni de har i de där burarna?” frågar Åsnan.

“Jag vet inte, men kanske-” Mästerkatten avbryts av Pinocchio som skriker:

“HUSET ÄR GJORT AV PEPPARKAKA!” och näsan växer otroligt nog inte.

“Det kan inte vara sant!” utbrister Christopher. Han har gått fram till bordet med samma färg som huset. Stolarna är gjorda av samma material, men har en vit kudde på sig. Åsnan luktar på en av kuddarna och tar en tugga.

Annons

“MARSHMALLOWS!” gurglar han med munnen full. Christopher bryter lätt av en bit av bordet och stoppar den i munnen. Den smakar himmelskt sött.

“Jag har aldrig sett något liknande…” mumlar katten. “Men det passar perfekt. Ta en bit av det ni vill ha och sätt er ner. Vi behöver energi om vi ska ta oss ut ur skogen när den där besten utanför har gått sin väg.”. Utanför dörren frustar och pustar vargen, men dörren rubbas inte.

“Under tiden kan jag berätta en historia. Den handlar om mig, och ett talande ägg. För mycket länge sedan…” och så börjar Mästerkatten berätta en lång berättelse. De andra lyssnar noga medan de tuggar. Lyssnarna blir så insugna i kattens berättande att det känns som att tiden både stannat och springer iväg.

Efter vad som känns som en lång stund, eller ingen alls, blir de väckta ur berättelsens trans av ett högt skrik utifrån.

“Christopher! Var är du?”. Rösten låter helt förtvivlad. Med uppspärrade ögon tittar kvartetten på varandra. Medan Christophers hjärta börjar dunka hårdare i hans bröst bryter en ny röst tystnaden. Rösten kommer från en av burarna. De fyra vännerna hoppar upp från sina stolar och kastar med huvudena för att se vem det var som pratade. Vid kanten i en av burarna sitter nu en knubbig pojke. Satt han där hela tiden? Eller håller jag på att bli galen? frågar Christopher sig själv.

“Vad sa du? Vem är du? Vart kom du ifrån?”. Christopher kastar ut alla frågorna på samma gång.

“Jak hete Hans. Jak sa att det måste va häxan! Ni måste ta er härifrå!” pojkens ansikte är svullet av gråt. Hans speciella sätt att tala, ”tyska?”, tänker Christopher, får en att förstå att han kommer från någon plats och tid långt bort.

“Vadå för någon häxa?”

“Hon ha låst in mig och min Gretha hä. Hon gav oss massa pepparkake, men sen tog hon mi syssa och hacka upp henne i en gryta!”. Ögonen verkar nästan tränga ut ur sina hålor.

“Hon komme ta mig näst och sen är det er hon kommer ta!”. Ett nytt rop ljuder utanför huset, denna gången närmare.

Annons

“Gör som pojken säger.” säger Mästerkatten och rör sig mot Hans. “Jag försöker få ut pojken, och sen kommer jag efter er.”. Han drar sitt svärd och börjar bända upp låset. När ingen rör sig ur fläcken ryter katten “SKYNDA ER!” och ingen vågar säga emot en arg katt i stövlar. Christopher, Åsnan och Pinocchio sätter fart ut genom dörren. Vargen syns inte till, men uppe på kullen står en mörk skepnad bland skuggorna. Alla tre brister ut i gälla skrik medan de sätter av åt motsatt håll. Bakom dem ropar häxan:

“Vänta Christopher! Det är bara jag!”

”Hur kan han ens ha tagit sig ut hit helt själv?”, tänker häxan medan hon skyndar sig nerför backen mot den tomma gläntan. Pojken är 15 meter framför henne. ”Åh herregud! Han är på väg rakt mot det gamla ättestupet!”, tänker hon förtvivlat. Hennes bruna hår flyger efter henne.

“CHRISTOPHER! NEEEEJ!” Kvinnans rop får sällskap av den taniga pojkens dödsångestfyllda skrik när han inser att han inte längre har något annat än 20 meter luft under fötterna.

“Pojken dog av en bruten nacke och en spräckt skalle. Troligen hade han inga av skadorna innan fallet.” konstaterar läkaren som står framför obduktionsbordet. På det ligger en tunn, blek pojke.

“Men det är ju inte så förvånande. Det som förvånar mig däremot…” Läkaren gör en kort paus innan han långsamt fortsätter “är varför han har pepparkakssmulor över hela händerna och ansiktet.”

Viggo Granberg.Foto: Håkan Persson
Fakta

Viggo Granberg

Ålder: 18 år

Bor: Dammsvedjan Borås

Studerar: Andra året på samhällsprogrammet på Bäckäng, med inriktning media och journalistik.

Favoritbok: ”Det mörka tornet” av Stephen King, någon del i serien.

Drömyrke: Jag har velat bli författare sedan jag var barn, men jag vill också jobba med dykning.

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons