Lilla Debutantpriset 2024: ”Det Onda Huvudet”

När jag vaknade en morgon var det onda huvudet där.

Det måste ha växt dit över natten, tänkte jag.

Det stirrade på mig.

”Hej?” sa jag. ”Vem är du?”

”Hej,” sa det onda huvudet. Det såg ut ungefär som jag. Samma näsa, samma mun. Skillnaden var att medan mitt huvud växte från min nacke, hade det onda huvudet snarare förgrenat sig från min vänstra axel. Det blinkade slött.

”Vem är du?” frågade jag igen, högre den här gången.

”Katrin.”

Jag reste på mig. Onda huvudet Katrin följde motvilligt med, givet att det inte hade mycket till val.

”Det får du inte heta,” protesterade jag och stirrade in i dess blåa ögon. ”Jag heter redan så.”

Ögonen himlade. ”Vet jag väl.”

”Vi kan ju inte heta samma sak, heller,” insisterade jag och försökte komma på en bra anledning till varför vi inte kunde det. ”Det blir jätterörigt.”

Om hon haft några egna axlar, hade hon troligen skakat nonchalant på dem. Istället fick hon nöja sig med att skaka nonchalant på huvudet. ”Jag heter ändå Katrin.”

”Jaha,” sa jag. Jag bestämde mig för att ta ledigt från skolan den dagen.

Katrin II nöjde sig inte med att lägga beslag på mitt namn och min axel. Hon fick snart även upp ögonen för mina personliga ägodelar.

Under den första veckans hemmasittande betade hon igenom samtliga böcker som jag fått i födelsedagspresent, för att sedan fortsätta med julklapparna. Det hade väl gått an, ifall hon bara inte bett mig att med jämna mellanrum titta upp från mitt Star Wars-maraton för att vända blad. Sedan nickade hon alltid åt mig, sa tack och snörvlade ljudligt. Det hela var ytterst irriterande.

Under den andra veckans hemmasittande blev det högljudda snörvlandet därutöver ackompanjerat av ett högljutt bankande på sovrumsdörren. Det råkade sammanfalla med den tidpunkt då mina föräldrar återvände från utlandsresan.

“Öppna dörren, Katrin. Vi vill bara prata med dig,” sa min pappa. “Bara ha ett litet snack.”

“30 timmars frånvaro! 30 timmar!” skrek min mamma, vilket tydde på att sagt snack var av den mindre trevliga varianten. “Hur kunde du?”

Jag vände mig om i sängen och suckade. Handtaget på den vitmålade sovrumsdörren vreds, gnisslandes och förgäves, fram och tillbaka tills min pappa svor till och muttrade något om en reservnyckel.

“Fattar du inte att du måste ta ansvar? Du är sjutton!” fortsatte min mamma och återupptog misshandeln av det stackars värnlösa handtaget. “Du lovade att du skulle gå till skolan när vi var borta!”

“Skit samma,” muttrade jag och steg motvilligt upp ur sängen. Katrin II verkade fortfarande sova, trodde jag åtminstone. För varje dag som gick blev det svårare att avgöra sådant. Hon hade börjat hänga med huvudet och mumla osammanhängande dag som natt. Jag tvivlade på att det var bra för hennes hållning, men jag sa inget. Det vore rätt åt henne om hon fick mobilnacke. Hon förtjänade det, faktiskt, med tanke på vad min egen hållning fått erfara sedan en extra femkilostyngd uppenbarat sig på min ena axel. Jag skulle säkert få skolios.

Dörren slängdes på vid gavel med ett brak. In stormade min farsa.

“Hur vågar du...” Han stannade plötsligt mitt på golvet och bara såg på mig.

“Jo, du förstår, det växer ett huvud från min axel,” avbröt jag honom och grimaserade. Lika bra att förklara allting med detsamma. “Det är liksom ett problem.”

De stod där med gapande munnar och stirrade på mig, som om alltsammans på något kufiskt sätt vore mitt fel.

“Hon heter också Katrin,” fortsatte jag, förhoppningsvis nonchalant. “Jag vet att jag borde ha ringt er, men jag tänkte att det skulle bli svårt att förklara allt via telefon. Förlåt för det, förresten.”

Pappa vinglade till något. Det var tur att fötterna var fastnaglade i golvet. “Mona, ring någon,” väste han till mamma. “Jag pallar inte det här.”

Jaha, tänkte jag, som om det vore hans axel.

Sjukhussalen var vit, steril, trist samt överträffade mina förväntningar. Det fanns nämligen en tv. Jag sjönk ned på sängen och slötittade på ”Fråga Doktorn”. Fjärrkontrollen var såklart försvunnen.

Katrin II låg däckad på kudden bredvid. Hon hade aldrig sett så komatös ut tidigare. Det ryckte i hennes ögonlock, som om hon försökte öppna dem, men utan att lyckas uppbåda den mentala styrka som krävdes. Jag hade kanske tyckt synd om henne om hon inte vore en efterapande parasit.

Plötsligt hördes fotsteg utanför dörren.

“Ursäkta,” sa jag och sträckte på mig, “vet du var fjärrkontrollen är?”

Sjuksköterskan i dörröppningen hajade till. “Nej, tyvärr inte.”

Hon började gå igen.

“Ursäkta,” sa jag igen. “Jag har en fråga till.”

“Okej,” svarade hon och log snett. “Vad är det?”

“När tänker de operera bort huvudet?”

Frågan var enkel, enligt mig. Det borde vara uppenbart för alla som såg mig att något inte stod rätt till. “Något” syftade på Katrin II. Ändå verkade sjuksköterskan ha svårt att greppa frågan. Kanske var hon bara sommarvikarie och inte insatt i komplicerade kirurgiska facktermer.

“Öh, vilket...” stammade hon. ”Vilket huvud?”

Jag pekade på Katrin II. “Det där. Det borde väl inte vara så svårt. Amputera det, you know.”

Sköterskan log nervöst och skakade bara på huvudet så att de blonderade slingorna flög omkring. “Jag ska ta upp det med en läkare.”

Sedan fick hon något jagat i blicken och kilade vidare.

Jag sjönk tillbaka in i kudden och korsade förnöjt armarna. Det sterila rummet var nästan hemtrevligt när man tänkte på att man snart skulle få lämna det.

“Katrin,” hördes en svag röst säga. “Du kan inte göra så här.”

Jag visste direkt vem rösten tillhörde, men vägrade bekräfta det genom att titta på henne.

“Du kan inte göra så här,” upprepade den. “Det får du inte.”

Fråga Doktorn blev plötsligt ett mycket intressant program med många relevanta poänger och lärdomar. Det kanske till och med var bättre än Star Wars. Jag stirrade mot skärmen som om mitt liv hängde på det tills snörvlandet i mitt vänstra öra blev outhärdligt.

“Vad är det?” snäste jag och spände blicken in i hennes ögon. “Lämna mig ifred.”

Katrin II stirrade tillbaka. “Det kan jag inte, och det vet du. Snälla, låt mig leva.”

“Jag får väl göra vad jag vill,” kontrade jag. “Du får skylla dig själv ifall du väljer att sno min axel. Jag äger den.”

“Snälla,” kved Katrin II. “Ge mig en vecka, bara.”

Tystnaden var bedövande, men inte på det trevliga sättet som gör att man inte känner någon smärta. Situationen var nämligen ytterst smärtsam för mitt sunda förnuft. Kanske var det till på köpet dödligt sårat.

“Bara en vecka,” fortsatte hon och snörvlade, “så att jag hinner läsa klart ”Sagan om Ringen”. Jag har ändå inte långt kvar.”

“Va?” frågade jag. Det var något med hennes tonläge som gjorde mig förvirrad. “Vad snackar du om?”

“Jag är döende,” sa hon skarpt. “En och en halv vecka, max.”

“Nu hittar du bara på,” konstaterade jag snabbt, tänkte ett tag och tillade eftertänksamt: “Dessutom skiter jag fullständigt i det. Det är ändå min axel.”

“Jag trodde att du skulle känna lite medlidande för mig,” fnös Katrin II. “Vi sitter ju ändå ihop.”

“Sluta! Du förstår väl att det här var dömt att hända?” skrek jag plötsligt. “Jag måste göra mig av med dig! För det första är du jobbig, för det andra är du ond, eller åtminstone dömd att så småningom bli ond. Det är sånt som händer folk med två huvuden. Det ena huvudet kommer en dag att bara tala sanning och det andra ljuger bara. Tror du att jag vill tillbringa resten av mitt liv i sällskap med en ond lögnare?”

Hon snyftade till. “Men jag ljuger ju inte.”

Jag korsade armarna igen. “Det är precis vad en lögnare skulle säga.”

“Hejdå, då. Tack för den här tiden.” Katrin II stängde långsamt sina ögon och lutade sig tillbaka på kudden. “Du hade intressanta böcker, i alla fall.”

Jag bara stirrade på henne.

Sedan återgick jag till att kolla på ”Fråga Doktorn”.

Operationen var lyckad, eller åtminstone antar jag det. En dag vaknade jag i alla fall upp med båda axlarna fria. Efter en vecka blev jag utskriven från sjukhuset.

“Jag är så glad att det här är över,” sade min mamma när vi satt i bilen. “Jag blev så orolig för din skull.”

“Jag blev orolig för min egen skull,” konstaterade jag och log. “Det var skönt att de opererade bort det i alla fall.”

Mamma log lite snett. “Gumman, de opererade aldrig bort någonting.”

“Vad menar du?” frågade jag.

“Huvudet fanns aldrig på riktigt,” förklarade mamma tålmodigt. “Det var bara en inbillning. Du ljög för dig själv, så att säga.”

Det var då jag insåg det.

Jag var det onda huvudet.