Lena Andersson skildrar ett förlorat folkhem

Dottern är dotter till Sveas son. Alltså den måttfulle slöjdläraren Ragnar Johansson från förra romanen. Elsa är sin fars dotter och lovande inom skidsporten, beskrivningarna av hur far och dotter kuskar runt bland träningsläger och skidtävlingar luktar blöta kläder, den svenska midvinternattens hårda köld och tallkåda.

Det är elitsatsningen som driver Elsa in i bulimi. Jag har läst otroliga mängder berättelser om ätstörningar, så blir det om man är intresserad av att läsa skildringar av kvinnors liv. Men aldrig tidigare har jag förstått bulimi så väl, att det är samma sjukdom som alkoholism, eller narkomani, eller vilket beroende som helst. Inte enbart förstår jag sjukdomen som sådan, jag förstår den med min egen upplevelse av den i en något annan version. Det är starkt.

Lena Andersson låter sedan Elsa göra en tid som au pair i USA, vilket ger upphov till dråpliga porträtt av amerikaner som inte alls är socialdemokratiskt fostrade, till exempel förväntar de sig att Elsa ska arbeta åt dem! Men den synliggör också Elsas typiskt svenska dåliga självförtroende parat med en övertygelse om att man själv ändå, när det kommer till kritan, faktiskt vet bäst. Jag känner aldrig igen mig så mycket i begrepp som ”jantelag” och ”en svensk tiger” och ”bror Duktig” som när jag läser Lena Andersson.

Folkhemmet upplöstes därför att vi slutade enas om sanningen, och kanske mest på grund av identitetspolitiken. Lena Andersson låter Elsa studera lingvistik och bekanta sig med människor inför vilka hon aldrig kan göra eller säga rätt på grund av sin vita medelklassiga bakgrund. Det är en stark gestaltning av hur studier och allt som ingår runt omkring dem, i alla fall under en viss tid i livet, kan stöpa om allt man trodde sig veta om världen. Det är också en stark pamflett mot identitetspolitik, och som sådan kanske lite väl… tydlig? Det är inte på något sätt otydligt vad ”det rätta” vore, utifrån Lena Anderssons vinkel, däremot lite väl ärendespringande mitt i god litteratur.

Mest av allt är ”Dottern” en roman om att försöka vara människa, utifrån vilka odds man råkade tilldelas, och att vara dotter till en av Ragnars generations män: emotionellt underutvecklade, auktoritetsbundna och besserwissriga i all sin osäkerhet. Tänk att det blev folk av oss också, jag blir rörd och stolt och imponerad.