Laddat och välspelat när Annika Norlins succébok blir teater
Jag ser allt du gör
Regi och manus: Marcus Carlsson
Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen
I rollerna: Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson
Hagateatern, Göteborg
Ensamhet, utsatthet, längtan bort, längtan efter kärlek – när Hagateatern gör teater av Annika Norlins hyllade novellsamling ”Jag ser allt du gör” (nominerad till BT:s debutantpris 2021) har regissören och manusförfattaren Marcus Carlsson lyckats extrahera ut all den existentiella laddning som finns i Annika Norlins texter.
Det är en fin föreställning, intimt berättad, vilket förstärks i Hagateaterns lilla salong, och mycket skickligt gestaltad av de tre skådespelarna Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson.
De rör sig sömlöst mellan alla roller, är glasklara i dialogerna, fjärran från överspel och manér.
”Den gående kvinnan med den stora och otröstliga sorgen kommer igen under föreställningen och ger den en molande ton av allvar. Inte utan hopp, dock, det ska tilläggas.”
Att få ihop en novellsamling till en scenisk enhet är förstås inte lätt, men genom att ta fasta på de inledningsvis nämnda teman som genomsyrar berättelserna har man lyckats väl med det på Hagateatern. De sceniska lösningarna, övergångarna mellan novellerna och de filmade inslagen är snygga och effektiva. Allt ramas in av bokens gripande avslutningsnovell ”Gå”, om en kvinna som har förlorat ett barn och startar en lång vandring norrut från Gällivare. Den gående kvinnan med den stora och otröstliga sorgen kommer igen under föreställningen och ger den en molande ton av allvar. Inte utan hopp, dock, det ska tilläggas.
Däremellan dyker samtliga övriga sju noveller upp, i mer eller mindre bearbetad form. Visst, vissa mer lyckade än andra, det ska sägas. Mest tagen blir jag av ”Arvsled”, om den ensamstående mamman som sliter hårt och till slut får en oväntad belöning. Större problem har iscensättningen av den i novellform så lyckade och humoristiskt nästan fulländade ”Kul för dig, trist för mig”. På Hagateatern blir den mest en tämligen svårbegriplig dramatisk skiss.
Men det är en randanmärkning. I stort är detta en konstnärlig triumf. Ja, nästan ett måste för alla de som har läst boken och vill möta dess karaktärer igen. Här får man syn på dem alla, i nytt ljus, med nya betoningar. Precis så som teater gjord av litteratur ska fungera.
