Maria Zennström: Kulturen slår tillbaka i Belarus – men vid sidan av blomstringen finns skräcken
Söndagen 7 februari har proklamerats som en dag för internationell solidaritet med Belarus, och på ett webinarium i veckan, kallat ”Vad kan kulturarbetare göra för Belarus?”, beskrevs hur viktig kulturen kommit att bli i den folkliga resningen. Solidaritetsfonden för belarusisk kultur berättade om hur den kreativa affischkonsten i landet nästan exploderar (på sin hemsida har fonden hundratals exempel), hur mängder av protestsånger i olika genrer skrivs, framförs eller sjungs gemensamt på innergårdar och i lägenheter. Fria körer dyker upp som flashmobs på offentliga platser och performances och fredliga aktioner genomförs överallt med fascinerande uppfinningsrikedom.
Författaren Svetlana Aleksijevitj beskrev i en intervju i höstas hur belarusierna börjat tala med varandra, samtal pågår överallt, människor möts på gårdarna och talar och tänker oavbrutet på vad de kan göra.
”En kvinna reste sig upp och sa till en soldat från specialstyrkorna: ”Varför släpar du mig? Ge mig din hand, så följer jag dig till fångbilen.””Svetlana Aleksijevitj om protesterna
Nobelpristagaren berättar hur stolt hon är över det gemensamma beslutet att protesterna ska genomföras utan våld. ”Jag har blivit förälskad i mitt eget folk!”, säger hon och beskriver kvinnors framträdande roll i allt som sker, värdigheten kvinnor bemöter de svartklädda specialstyrkorna med, också när de blir gripna. Hon nämner en händelse som spreds över internet där en kvinna reste sig upp och sa till en soldat från specialstyrkorna: ”Varför släpar du mig? Ge mig din hand, så följer jag dig till fångbilen.” Ytterligare händelser talar om hur viktig kulturen blivit i det skarpa läget: den 29 oktober samlades tiotusentals människor för att minnas ”de arkebuserade poeternas natt” i Kurapaty utanför Minsk, en plats där ett hundratal poeter och intellektuella sköts till döds 1937.
”Kränkningarna av kulturarbetares rättigheter har skjutit i höjden under hösten 2020, med många frihetsberövanden”
Djupt berörd av vittnesmålen om kulturens kraft kontaktar jag en bekant i Minsk, Aleksej som ger ut en kulturtidskrift. Jag vill höra vad han säger! Kan man kalla det för en kulturrevolution, en födelse av en ny europeisk nation? På ett naivt sätt förväntar jag mig att mötas av samma entusiasm som jag känner själv över beviset på att kulturen är livsviktig.
Men Aleksej svarar i en annan ton än jag förväntar mig. ”Jag är fortfarande på fri fot” skriver han, ”vilket i dagsläget kan ses som lyckligt, bara det.” När jag frågar om han är rädd för egen del, om kulturarbetare i Belarus grips för sin kulturella verksamhet, svarar han att det tyvärr är så, och skickar mig belarusiska Pens rapport för 2020 som visar att kränkningarna av kulturarbetares rättigheter har skjutit i höjden under hösten 2020, med många frihetsberövanden (förutom mängden trakasserier och förlorade anställningar), och att siffran för januari 2021 dessutom är högre än för hela 2020.
”Det stora problemet är enligt honom att hela den moderna världen befinner sig i en allvarlig humanistisk kris”
Istället för att tala om kulturell blomstring, skriver Aleksej till mig om terror, och om att han är rädd att situationen kan fortsätta om inte i evighet, så mycket, mycket länge, särskilt med stödet den belarusiska regeringen får från Ryssland.
Det stora problemet är enligt honom att hela den moderna världen befinner sig i en allvarlig humanistisk kris. ”De värderingar som vi traditionellt kallar europeiska blir all svårare att hävda, och ännu svårare att kämpa sig till, som i vårt fall. Idag verkar 15-20 procent avskum, beväpnande till tänderna (ungefär så många anhängare har vår president) kunna gripa och hålla ett helt land som gisslan. Och den civiliserade världen saknar, stort taget, mekanismer, kraft eller vilja att på allvar motsätta sig detta. Och för oss själva är det verkligen inte lätt att klara av denna Leviathan.”
I en mycket läsvärd essä, kallad ”Fascismen vi minns”, tryckt i Svenska Pens nättidskrift Pen/Opp, skriver, den belarusiske författaren Alherd Bacharevitj att Belarus är det första land i Europa som fascismen har återvänt till. Och han fortsätter olycksbådande: ”Det är vår smala lycka, för nu finns vi i den europeiska historien”.
Jag började artikeln med att vilja peka på hur viktig kulturen blivit för ett folk som kämpar för sina rättigheter och sin överlevnad, och hålla fram Belarus som ett optimistiskt vittnesmål. Texten slutar i insikten i att skräck, förtvivlan och pessimism är lika påtaglig för belarusierna, och att vi har anledning att dela deras oro. Att landet ligger nära oss visste jag, men nu har insikten kommit att vi alla hänger ihop och det som händer i Belarus är inte något isolerad företeelse.
