Konstnärskap tystar varandra när Stenastipendiet firar 25 år
Konst
Konstutställning: Mot en annan värld. 25 år av svensk samtidskonst – Sten A Olssons Kulturstipendium
Curator: Magnus af Petersens
Medverkande konstnärer: Katarina Andersson, Lotta Antonsson, Jonas Dahlberg, Nathalie Djurberg/Hans Berg, Andreas Eriksson, Jens Fänge, Hilda Hellström, Henrik Håkansson, Axel Karlsson Rixon, Kent Lindfors, Jenny Magnusson, Mandana Moghaddam, Ida-Lovisa Rudolfsson och Jörgen Svensson.
Pågår till: 13 februari 2022
Utställningen äger rum i Göteborgs konstmuseums etagehall och varje våning har ett eget konstnärligt fokus. Curator är Magnus af Petersens, vars tanke är att varje etage ska spegla ett förhållningssätt till konsten.
På översta våningen utforskas samtiden genom konst. Genom katalogen lär jag mig att Jörgen Svenssons ”broderier” i själva verket är målade med akrylfärg som tryckts ut med kanyl. De avbildade poliserna och militärerna blir mildare när de ser broderade ut. Ida-Lovisa Rudolfsson visar faktiska textilverk, där hon broderat mystik och över lappar och tyg. Hon låter tygets sömmar synas och med de figurer hon sytt på blir det som lappade, ödsliga sagor. Väldigt fint.
En trappa ner utforskas material, med ready-mades, textil, skulptur och abstraktion. Särskilt Kent Lindfors målningar, fyllda med streck som påminner om tjocka oljekritor men som gömmer beslöjade motiv , och Hilda Hellströms reliefer är fascinerande. Tyvärr blir det lågmält för dessa konstnärskap i sättet de samlas, det är som att de får varandra att viska, istället för att tala. Våningen och de konstnärer som samlas här bildar en stillhet samtidigt som ljuden från den lägsta våningen lockar hela tiden.
Längst ner är det nämligen fullt ös. Här byggs nya världar. Jens Fänges collagemålningar gränsar mot det tredimensionella mot en blockmålad vägg. Lotta Antonssons kvinnoansikten och -ögon täcks av vackra snäckor, som om de inte ska tala, bara beskådas.
”Jonas Dahlbergs svartvita småfåglar bredvid försvinner lite tyvärr, och hans tysta film blir svår att ta till sig när Hans Bergs musik dunkar bredvid”
Nathalie Djurbergs Svampbob-fyrkant-liknande skulpturer och stopmotion-film med leranimation ackompanjeras av Hans Bergs suggestiva musik, den som hörs över alla etagen. I filmen visas djur och matbitar med ögon och mun (en munk, en ost, en kamel, en tiger, en varg i mormors kläder som äter på en lila häst) i ett sovrum där de varvat smeker varandra, äter varandra, leker med varandras avföring, allt medan en matador skär bitar ur olika tårtor med sitt svärd . Det är roligt, erotiskt, obehagligt, absurt och fängslande.
Jonas Dahlbergs svartvita småfåglar bredvid försvinner lite tyvärr, och hans tysta film blir svår att ta till sig när Hans Bergs musik dunkar bredvid, precis som för Mandana Moghaddams film ”The silence”, där det som ska komma ur högtalarna helt dränks.
De deltagande konstnärerna har fått mycket utrymme vardera för en så pass stor samlingsutställning. De är för det mesta sakligt uppradade, en efter en. Jag uppskattar tanken att samla konstnärskapen utefter förhållande till konsten, men tyvärr blir deras presentationer i vissa fall lidande – antingen tystar eller dränker de varandra, istället för att lyfta varandra.
