GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Konsten skildrar kvinnoförtryck och trauma

Kenyanskan Phoebe Boswell är öppenhjärtig med egna traumatiska upplevelser medan islänningen Brynjar Sigurdarson gräver djupt i sitt lands historia och traditioner. Recensenten Inger Landström ser två aktuella Göteborgsutställningar som berör henne på helt olika sätt.
konstrecension • Publicerad 6 mars 2019 • Uppdaterad 6 mars 2019
Transit Terminal. Från Phoebe Boswells utställning på Göteborgs Konsthall.
Transit Terminal. Från Phoebe Boswells utställning på Göteborgs Konsthall.
Foto: Hendrik Zeitler

Phoebe Boswell, Brynjar Sigurdarson

Konstnär: Phoebe Boswell

Plats: Göteborgs Konsthall

Pågår till: 14 april

Konstnär: Brynjar Sigurdarson, vinnare av Torsten och Wanja Söderbergs pris 2018

Plats: Röhsska Museet

Pågår till: 12 maj

Det är sina egna högst personliga erfarenheter den kenyanska konstnären Phoebe Boswell utgår från i alla de verk hon visar på Göteborgs Konsthall Och hon gör det på samma sakligt konkreta och samtidigt starkt berörande sätt antingen det handlar om emigranters rotlöshet, kvinnlig frigörelse eller en traumatisk operationsupplevelse. I djärvt storslagna teckningar av kroppar, i animationer, installationer, videoinspelningar, ljudupptagningar och texter.

Allt är inte lätt att ta till sig direkt. De olika ljuden blandar sig och de handskrivna texterna på väggen är små och svårlästa. Men helhetsbilden blir ändå slående – en nästan andäktig stämning av resignerad acceptans sätter sig direkt i det första rummet där en gruppformation av stora kistliknande lådor står uppställda på högkant. På utsidan av varje låda finns en helfigursteckning av en person, alla sedda bakifrån, på insidan ser man en flygande fågel och där inifrån hörs inspelade röster av migranter som berättar sina livshistorier.

”Den mäktiga paraden av alla dessa olika kvinnokroppar är lika imponerande som gripande.”

I fonden av rummet visas en storskalig videoupptagning från en havsstrand med vid horisont där människor vadar runt och plockar musslor – en fridfull utopi fjärran från det dödens hav där så många flyktingar mist sina liv. Samma bild av havet och naturen som en läkande tillflyktsort ger Phoebe Boswell i det mörka ”sorgerummet” där hon öppet förmedlar sina känslor av sorg och förlust i samband med dramatiska händelser i hennes eget liv.

I det inre galleriet ger hon i animerade teckningar och ljudillustrationer liv och röster åt de många kvinnor i världen som använt sina kroppar i protestaktioner när de inte lyckats göra sig hörda på annat sätt. Den mäktiga paraden av alla dessa olika kvinnokroppar är lika imponerande som gripande.

”Invigningsutställningen med den unge islänningen Brynjar Sigurdarson känns som en vital och framåtblickande nystart.”

Och så har Röhsska museet öppnat igen – äntligen! Invigningsutställningen med den unge islänningen Brynjar Sigurdarson känns som en vital och framåtblickande nystart. Han är lika mycket konstnär som designer: slår bakut mot all funktionalistisk konvention genom att dekorera sina möbler med udda detaljer, borrar sig djupt ner i isländska traditioner och dyker upp igen med högst egenartade idéer, gestaltade med osviklig känsla för estetiskt finess.

Den visar sig inte minst i hans isigt grönskimrande objekt i pâte de verre, det mjölkiga, halvgenomskinliga glaset som var populärt under jugendperioden i början av förra århundradet. En av de höga cylinderformarna ser ut precis som en borrkärna med skiktade lager av is och för direkt tankarna till klimathot och smältande havsisar.

Videoverket om den isländske eremiten och hans framgångslösa försök att fånga den mytomspunna tjurfisken är en högst sevärd skröna. Men det märkvärdigaste beviset för Sigurdarsons mångsidighet är ändå hans uppfinning cirkelflöjten som ligger mitt på golvet. Den är verkligen ett fullt fungerande musikinstrument, skapat för fyra flöjtister. Det hade varit roligt att se – och höra – en inspelning från workshopen där den användes första gången.

Inger LandströmSkicka e-post
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.