Konsten att se symboler

Han lyfter ner en tavla från väggen i sovrummet, går ner en trappa och sätter den i soffan.

Det är ett spännande hus familjen Björnram bor i på Hestra. Vinklar och vrår, trappor, snedtak – och rätt mycket konst på väggarna.

Och han är intresserad av bilder och symboler – de talar till oss.

– Så har det alltid varit, från de gamla freskmålningarna i kyrkorna till dagens produktplaceringar. Och jag tycker det är roligt med bilder, jag fotograferar en del själv.

Har du något egenproducerat på väggarna?

– Nej, inte alls. Jag kan inte ens rita ett rakt streck.

Men om du skulle måla en tavla föreställande Gud, hur skulle den se ut?

– Det är en spännande fråga. Hur skulle den se ut??

Han funderar.

– En väldigt fin bild av Gud är handen. Något sådant hade jag nog gjort, kanske någon som vilar i handen – kärleken, omsorgen.

Är det skillnad om du skulle porträttera Jesus?

– Nej, egentligen inte. De klassiska bilderna är Jesus som människa. Det finns många förskönande bilder, men det finns en fransk präst som har ritat Jesus som svetsare, efter en dags arbete och den bilden tycker jag är väldigt härligt. Det här med att dela villkoren, inte den kliniskt rena, utan den skitne, jobbande Jesus.

Okänd konstnär

Claes Björnram tar tag i tavlan han hängt ner. Vi sitter i soffan.

Vad kan du berätta om tavlan du valt?

– På 70-talet rensade jag ut en lägergård som skulle renoveras, och längst inne på vinden låg den här.

Han hade inte hjärta att slänga den i containern. Han fick ta den, och sedan dess har den följt med honom. Men han har ingen aning om vem konstnären är, Carl Å Sandberg. Tavlan är daterad 1960.

– Jag tycker att bilden är så fantastiskt fin, en kolteckning och motivet är en komplett spinnrock, så han visste vad han gjorde. Den här bilden är rofylld.

Det här är hans favorit.

Och han tycker om konst där man ser vad den föreställer.

Claes Björnram är präst i svenska kyrkan sedan 1979 och arbetar som sjukhuspräst sedan 1986. Han är också utbildad i katastrofpsykologi. Han får se mycket, vara med om mycket – död, sorg, men också vigslar och dop.

Han har intresserat sig för den symboliska kommunikationen. Och i jobbet arbetar han med mycket känsliga frågor.

Ett rum på sjukhusetkan väl inte se ut hur som helst när du ska meddela ett dödsbud?

– Rummet är väldigt viktigt. Om jag får göra ett rum själv, så ska det vara inbjudande och ge ett lugn. Det ska vara neutrala symboler. Man kan inte ha bilder och tavlor som bara förmedlar lycka i ett rum där du samtalar med sjuka barn. Då krockar det. Det måste finnas en harmoni.

Hur ser bilderna ut i de här rummen på sjukhuet?

– Naturkonst kan säga mycket, men ändå vara neutral. Men det är inte alltid vi kan välja rum.

Om du privat skulle få önska dig en tavla, vilken skulle du vilja ha?

– Mona Lisa. Den är hemlighetsfull, den är väldigt spännande målad. Och det är en liten tavla, så den är inte så svår att placera heller. µ

Tidigare artiklar i serien: Fredrik Berglund (16/6), Lena Palmén (23/6). Lena Nordholm 30/6