KonstABs ”Stormen” – en LSD-tripp på Göteborgs stadsteater
Stormen
Fritt efter William Shakespeare
Var: Göteborgs stadsteater, lilla scen
Längd: ca 2h och 10 min inkl paus
Bearbetning och regi: Ossian Melin
Skådespelare: Filip Aladdin, Adam Axelsson, Victoria Dyrstad, Anton Hellström, samt Hilda Krepper, praktikant Balettakademien.
Scenografi, kostymdesign, maskdesign: KonstAB
Koreografi: Hilda Krepper
Ljusdesign: Filip Aladdin
Ljuddesign, videodesign: KonstAB
Dramaturg: Sisela Lindblom
Spelas till: 14 nov
Vem la LSD i mitt glas innan jag gick till Göteborgs stadsteater? Vem manipulerade mina sinnen så att det kändes som att jag befann mig i en fuktig källare under jord, eller om det var ett bibliotek, eller en ö där havet består av snabbnudlar, eller i en saga, eller ett pornografisk Tv-spel? Är det förresten ens en pjäs jag har sett, eller ett reklamsamarbete med snusmärket Lynk/LAB?
Konstnärskollektivet KonstAB som tidigare gästat Göteborgs stadsteater med sin trilogi ”Total trygghet”, ”Total fräschhet” och ”Total strukturalitet” sätter nu upp ”Stormen” på lilla scen. Shakespeares sagospel används snarast som en fond där konstkollektivet leker. De skapar en slags metateater där de byter roller med varandra, talar till och om publiken, ibland är personer från Shakespeares pjäs – Prospero, Caliban, Ariel, Ferdinand, Miranda, Stefano eller Trinculo – och ibland kallar sig för skådespelarnas verkliga namn. Hejvilt vill de ifrågasätta vad teater är och för vem, samtidigt som de konstant ställer konstuttryck mot marknad och pretentioner.
De slänger kängor åt kapitalismen, etablissemanget, influerare, kulturbarn, vita män och karriärsdrivna millennials. Extra ironiskt när ett konstkollektiv bestående av millenials ironiserar över sin egen, sarkastiska generation och dess förhållande till konst VS marknad, på en av landets största teatrar.
Det hela blir någon slags Berlinsk rave-variant av buskisteater, med kukar och slem och dunkande musik. Ofta är det kul, men när publiken förväntas skratta åt manliga tv-spelskaraktärer som har sex med varandra tänker jag snarare på privilegierade högstadiegrabbar som garvar åt bögsex.
Scener byts med korta videoklipp med svenska kändisar som Anders Svensson, Bert Karlsson, Mikkey Dee och Patrik Isaksson som talar om pjäsen. Shakespeares suputer Stephano och Trinculo öppnar med KonstAB en pretentiös vinbar på ön. Slavmonstret Caliban dyker upp som en grotesk dräkt där skådespelarens huvud sticker upp ur dräktens anus och ett sorgset huvud hänger mellan benen. I den andra akten ser Ferdinands och Mirandas bröllopsmiddag snarare ut som den sista måltiden. Stearinljus värmer rummet som nu luktar starkt av fukt och gammalt kött.
Den fräna lukten, den rödmålade, galna scenografin, musiken som pumpar in i själen och skådespelarnas komik gör att föreställningen genomtränger alla sinnen, vare sig man vill eller inte. Samtidigt frågar jag mig vid denna absurda metateaters slut: Är KonstAB barnet som påpekar att kejsaren är naken, eller är de en skräddare med påstått magiskt tyg?
