Kärleken börjar om och om och om igen
Love. Wedding. Repeat
Komedi
I rollerna: Olivia Munn, Sam Claflin m fl
Regi: Dean Craig
Kärlek möter kaos med en pseudo-existentiell släng av kosmisk slump i den romantiska Netflix-komedin ”Love. Wedding. Repeat”. En brittisk bröllopsfars på italiensk mark, vilket i och för sig endast manifesteras i ett minimum av exteriörbilder. Det mesta av filmen hade lika gärna kunnat vara inspelat i Borås.
Som skådespel är det en tam upplevelse, även om den försöker kaxa till sig med svärordsrepliker och uppskruvade förvecklingar. Filmens främsta säljargument är en ”Måndag hela veckan”-twist som halvvägs avbryter historiens inslagna väg och erbjuder alternativa versioner av samma dag med olika slut.
Sam Claflin (”den andre snygga killen i ’Hunger games’-filmerna”) spelar brudens bror Jack. En hyvens kille som är kär i krigskorrespondenten Dina (Olivia Munn) men aldrig tycks ha turen med sig i sina uppvaktningsförsök. Samtidigt som han sliter för att få systern Hayleys (en smittande energifylld Eleanor Tomlinson) bröllop att flyta smidigt tvingas han jonglera med en kokain-stinn galning, en klantig bästis och en ilsken ex-flickvän vars nya pojkvän har grava genitaliekomplex. En vital ingrediens i soppan är en flaska sömnmedel som alltid tycks hamna i fel mage.
”Alltför mycket av humorn bygger på att ingen säger saker rakt ut”
Långfilmsdebuterande regissören Dean Craig är mest känd för att ha skrivit manus till begravningskomedin ”Trångt i kistan”. Visst tillhandahåller han en och annan fyndig scen men alltför mycket av humorn bygger på att ingen säger saker rakt ut, eller reder ut situationer på de mest självklara sätt, vilket blir tröttande i längden.
Repetitionskonstruktionen med sin fjärilseffekt är onekligen ett kittlande koncept, där en enda liten förändring rubbar hela historien med diametralt olika resultat. Men när vi ändå är inne på ämnet: jag känner inget behov av att repetitions-titta på den här filmen och även om jag gör det lär resultatet bli exakt samma: precis godkänt.
