Kultur

Judith Kiros: ”Det intressanta är den vita fantasin om vad en svart kropp är”

Debutantpriset Artikeln publicerades
– Jag har skrivit nya dikter, men de saknar något. En halt av sanning som fanns i ”O”.
Foto: Anton Hedberg
– Jag har skrivit nya dikter, men de saknar något. En halt av sanning som fanns i ”O”.

I debutboken ”O” gör Judith Kiros avstamp i Shakespeares pjäs Othello. Men från klassikerns beskrivning av svarthet går hon vidare till dagens syn på kvinnor och svarthet, feminism och rasism.

fakta

Judith Kiros

Född: 1989

Bor: Högdalen

Gör: Doktorand i engelsk litteratur, litteraturredaktör för Kontext, ledarskribent på Flamman, frilansar för bland annat DN.

Förhållande till Borås: Först nu med nomineringen

Skulle vilja ha mera av: Disciplin. Och självförtroende.

Tänkbar titel på självbiografi: ”Hopplös och hatad av alla”.

Gör om jag vinner debutantpriset: Skulle donera en summa till RFSL newcomers som arbetar med HBTQ-asylsökande, jag har sett vilken stor nytta de gör. Men jag har svårt annars för att spendera. Jag skulle nog göra som en kompis och nöja mig med att köpa en flaska cava och be att få låna någons badkar.

Visa mer...

Judith Kiros är glad när vi träffas i centrala Stockholm och sätter oss på bullriga kaféet Vetekatten. Hon har just fått jobb som doktorand och fem år framåt ska hon nu forska i engelsk litteratur.

Hon är både nominerad till Borås Tidnings Debutantpris och författarförbundets Katapultpris för sin debutbok ”O”.

”O” står delvis för Othello och är uppbyggd i fem akter. Inspirerad av Shakespeares ”Othello” från 1603. Othello är morisk general i Venedig, luras att döda sin hustru och tar livet av sig själv.

Boken ”O” varvar kommentarer till själva den klassiska pjäsen med poesi, sonetter som är en parafras och blinkning åt Shakespeare. Men boken rör sig också kring kön och svarthet i dagens samhälle.

– Jag tänker mig den som en uppsättning av pjäsen, en lös dramatisering, men en där den svarte mannen inte behöver dö på slutet. Att svarthet och det tragiska ödet inte behöver ses som synonyma, säger Judith Kiros.

– Tanken är att tragedin ska sluta i en annan genre. Det har jag lånat från Shakespeares Romances, de pjäser som har ett inslag av magisk förvandling. Så fick jag sätta upp Othello skulle jag försöka leda honom ur döden.

”O” syftar också på Virginia Woolfs ”Orlando”. Där byter huvudpersonen kön på slutet:

– Samma med min O, han förvandlas från man till kvinna.

Judith Kiros blev tidigt fångad av Shakespeare.

– Min lärare i svenska gav mig och en kamrat biljetter till ”Kung Lear” på Dramaten. Då var vi i 14–15-årsåldern och hade aldrig varit på teater förr. Jag hade inga förväntningar men en scen fick mig att börja gråta. Det fick mig att undra: var det texten? Eller skådespeleriet? Och det fick mig att börja läsa Shakespeare.

Han talar också om sina ”tjocka läppar”och när han tar livet av sig drar han paralleller till att han slaktar det icke-kristna.

Direkt efter gymnasiet stack Judith Kiros till Shakespeares hemland. Hon bodde fyra år i London och studerade engelsk litteratur. Ett helt år ägnades åt Shakespeare.

Och varför fastnade hon för Othello? I ”O” skriver hon att pjäsen handlar om en vit man som lurar en svart man att döda en vit kvinna.

– Nu är det inte bara texten jag studerat. Under perioder av stress har jag lugnat ner mig genom att se uppsättningar och filmer av Shakespeares pjäser. Hur man skildrat svarthet.

På Shakespeares tid fick den som spelade Othello använda kroppsfärg.

– Det finns skämt om det i texten, Othello själv talar om ”min sotiga barm”, en humoristisk blinkning till publiken. Han talar också om sina ”tjocka läppar”och när han tar livet av sig drar han paralleller till att han slaktar det icke-kristna.

Genom tiderna har uppsättningarna varierat. På Shakespeares egen tid var synen på svarthet ännu inte präglad av kolonialisering och slavhandel.

– Det fanns en annan syn på svarthet. Men det handlar ändå om mötet med ”den andre” när imperiet började utvidgas, tydliga spår av rasifierande och av tidens scenkonventioner.

Laurence Olivier fick beröm för att han satte sig in i rollen som Othello genom att gå efter svarta män på gatan och härma deras sätt att röra sig.

– Det intressanta är den vita fantasin om vad en svart kropp är. Hur den ser ut, gör, vad den är kapabel till. Medan Royal Shakespeare Company satte upp ”Julius Caesar” med enbart svarta skådespelare och lät den utspelas i en nutida afrikansk diktatur.

Shakespeares texter är komplexa. Men uppsättningarna speglar också varje samtid de sätts upp i:

– Och just Othello är en intressant pjäs för att den säger så mycket om rasismen i den tid den spelas upp.

Väl hemma från studierna i London gick Judith Kiros både författarutbildningen på Biskops Arnö och på Valand vid Göteborgs universitet. Hon skrev redan under tiden i London:

– Men det var inte bra och jag hade ingen tanke på utgivning. För mig var skrivandet ett sätt att tänka.

Det svåra med poesi är att det är ett så oerhört koncentrerat språk.

Fast skrev gjorde hon när hon kom hem, om en tid århundraden från Shakespeares. Nutiden.

Hon var med och startade antirasistiska och feministiska hemsidan ”Rummet” som blev både podd och bok. Hon skrev för feministiska Bang, har skrivit essäer i antologier, analyserat modern poesi och rest till Sveriges gamla slavkoloni Saint Barthélemy för att göra en dokumentär för SVT. De senaste sex åren har hon också jobbat som fritidsledare på Egalia – fritidsgård för HBTQ-ungdom mellan 13 och 19 år.

Ändå hade hon nästan gett upp tanken på att skriva en egen bok. Men handledaren på Valand var bra på att knuffa på.

– Hon gav mig hårda deadlines. Och jag är en sådan plugghäst så om en auktoritet ger mig en läxa måste jag göra den.

Har hon en ny bok på gång? Ja.

– Jag har skrivit dikter, men de saknar något. En halt av sanning som fanns i ”O”. De nya dikterna känns tillrättalagda – de saknar ett mått av kaos.

Men varför skriva poesi?

– Det verkar svårare att skriva en roman, man måste tänka på helt annat sätt... Det svåra med poesi är att det är ett så oerhört koncentrerat språk. Det gör det spännande för mig. Att man måste vara så precis, hitta exakt rätt med varje ord. Jag började läsa poesi när jag var 12–13. Jag förstod inte ens hälften, det var både fördolt och uppenbart. Men det kommunicerade ändå. Nästan som med musik, och det var det som drog mig till poesi.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.