För det är som att stirra ner i ett hål där all mänsklig skit har lagts. Terrordåd, extrem religion, klimathotet, maktgalningar, krig, hat och rädsla. Det är ett rejält kliv från förra plattan “Love & Devotion”, som handlade om manisk kärlek. På ”Scirocco” finns inga refränger och låtarna lever sitt eget liv och slutar och börjar lite när de vill. På ”Tänker på Kain och Abel” möts lyssnaren av en lång harrang om människor, religion, terror och miljökris. Men för den som orkar lyssna, den som orkar se människors mörka sida, så blir texterna i låtarna väldigt berörande och här finns också en gnutta svart humor. Jonathan Johansson briljerar med sina poetiska texter som ibland är närmast bibliska.

Musikmässigt ligger flera av spåren nära akter som Junior Brielle och Kent och också nära Johanssons tidigare låtar. Det är stundtals lekfullt och popmelodier och poetiska texter på svenska, engelska, och stundtals spanska, blandas och bildar meningar som ”flexa musklerna om du är weak” som hörs i den Trump- och vapenkritiska popdängan ”Är du passionerad”. Till liknande poppig melodi bemöter han två ofödda barn som ställer honom till svars för klimatkrisen i låten ”Lilla pappa du ska dö”.

Efter att ha suttit ensam och lyssnat på albumet från början till slut två gånger med låttexterna framför mig så känner jag mig ganska slutkörd. Det är en krävande bild han lägger fram och ber oss bemöta. Att människor är kapabla till så djupt hat att vi kan döda, att vi kan gå in i en skola i Trollhättan och hugga elever, att vi kan sätta oss i en bil och köra över medmänniskor på en gata i Stockholm. Jonathan Johansson lyckas också fånga en liten bit av vår nutid och människors dåliga samvete. Skammen som någonstans gnager i oss när vi flyger, när vi köper kläder sydda av personer som knappt får lön, det ironiska när vi är rika turister i ett fattigt land, men vi orkar ändå inte förändra oss.